Falco

Det är så skönt nu när det är ljust länge på kvällarna. Helt plötsligt går det att lägga in spårträning mitt i veckan. Sen förra gången jag skrev har jag lagt tre spår. Tanken bakom spåren var att jag skulle öka spårlängden. Eftersom Falco ibland har tappat motivationen i spåret har jag varit feg med att låta honom jobba sig igenom längre sträckor. Men jag inser att jag måste våga prova. Så från att lägga 300-500 meter långa (=korta...) spår, har de senaste spåren legat runt 800-1000 meter.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att längden inte varit något problem. Däremot har vi lite andra bitar att jobba med: som att Falco spårar med hög nos och stundvis ganska slarvigt. Samtidigt är jag förundrad över att han faktiskt tar sig runt spåret med den tekniken, trots att det inte ser ut som om han spårar. Problemet blir de gånger någon annan gått spåret, som på tävling... Då kommer jag att ha svårt att läsa honom. "Spårar han eller inte?!??". För han skulle lika gärna kunna lura iväg mig låååångt från det riktiga spåret... Och med tanke på min urusla orienteringsförmåga i skogen är inte det någon höjdare. En annan bit vi måste jobba med är spårarbetet efter pinnarna. Då tenderar han nämligen att tappa spåret och det tar lite tid innan han hittar det igen. Slutligen har han markerat pinnarna dåligt de här sista spåren. Han stannar visserligen vid dem, men tidigare har han plockat upp dem också.

Positivt med dagens spår var att han klarade alla vinklar bra. Sen inser jag också att jag måste försöka göra spåren roligare = mer varierande. Dagens spår hade både varierad terräng och olika typer av vinklar, allt från 90 graders vinklar, till U- svängar och något jag nästan skulle kalla en spetsvinkel. Det såg ut som om det triggade honom.

Förra veckan hade vi en träningstävling på tävlingslydnadskursen (lydnadsklass II). Det var utan betygsättning, men efteråt fick vi muntlig kritik. Redan när jag gick in med Falco på planen kände jag att han inte var med mig mentalt. Det var med andra ord "spanar Falco" jag hade i snöret. Fy vad tråkigt det är när han inte är med mig. Så mycket kontaktövningar jag tränat med honom under de här åren... Ibland känns det rätt hopplöst. Som när jag satte honom vid apporteringen och märkte jag att han låste blicken på andra sidan appellplanen, där kaninerna brukar härja som värst. När jag kommenderade "apport" stack han som en kanonkula, men inte var det för att hämta apporten... Han kom när jag ropade på honom, men det var bara för att det inte var någon kanin där. Skurkhunden sticker nämligen ibland "för att kolla läget", det kunde ju ha varit en kanin där...

Som plåster på såren fick jag i alla fall mycket värmande ord från våra ledare i den muntliga kritiken. De hade mer tittat på hur jag hade agerat i de olika momenten och inte på hur Falco gått (vilket var en himla tur...). Ibland vill jag bara lägga alla tränings- och tävlingsplaner på hyllan. Men samtidigt sporras jag av de små framsteg vi gör. Och jag lever länge på de små ögonblick då allt fungerar mellan oss. Tyvärr är det mest hemma i köket, än så länge...



Det har mest regnat och varit ruskvädet hela veckan. Temperaturen har legat runt 10-12 grader. Ingen sommarvärme precis. Därför letade jag upp en gammal sommarbild för att kunna drömma mig bort en stund. Det är jag och Falco som kopplar av i sittbrunnen, sommaren 2004.