Falco

Välkommen till världen, älskade barn

Jag brukar inte drabbas av någon större skrivkramp när jag ska blogga. Men nu när jag ska försöka få ner på pränt vad som hänt den senaste veckan, då vill inte hjärnan sortera ner rätt ord i fingrarna. Av den anledningen har det här inlägget dröjt några dagar... Jag har istället prioriterat att leva i en liten bubbla tillsammans med familjen, speciellt tillsammans med den lille nyfödde krabaten som nu ÄNTLIGEN är här!

Vi tar det från början. Måndagen den 22/6 hade jag en tid för igångsättning på förlossningen. Egentligen ville jag inte riktigt bli igångsatt, så jag hoppades in i det sista att förlossningen skulle starta av sig själv. Och min starka önskan blev till verklighet. Dagen innan igångsättningen började jag känna av något som först liknade regelbundna mensvärkar. Det pågick hela eftermiddagen. Mormor BiS kallades in för att hämta lillmatte, för säkerhets skull. Mot kvällen avtog värkarna något så jag gick och lade mig 19.30 för att vila/eventuellt sova för natten. Slumrade till men fick gå upp 22.00 då det började göra ont igen.

Husse var då på väg upp ur TV-soffan för att gå och lägga sig. "Gör du det" sa jag först. "Jag ropar om det blir någon förändring". Under tiden som husse gjorde sig i ordning tilltog värkarna och jag började misstänka att vi kunde glömma tanken på någon god nattsömn. Jag ringde istället in till förlossningen och de rekommenderade att jag skulle ta ett bad. Sagt och gjort. Något längre plaskande i badkaret blev det dock inte. Vi gjorde oss istället snabbt i ordning och körde in till förlossningen. Där i bilen var jag oerhört tacksam att vi inte bor i Västerbottens inland med kanske 20 mil till närmaste sjukhus. Inne på förlossningen togs vi emot av barnmorskan P. Jag fick genast förtroende för henne och det kändes bra. Hon undersökte mig och konstaterade att jag redan var öppen 5 cm. Det var en obeskrivlig lättnad att första delen av förlossningsarbetet gått så förhållandevis smidigt.

Resten av resan var inte fullt lika lättsam... Jag önskar att jag kunde säga att jag kände mig "som en urmoder" och "att jag såg varje värk som ett bevis på att bebisen snart skulle komma". Eller kanske något i stil med att "det gjorde ont men var så mäktigt att det överskuggade all smärta". Nej, sanningen är den att det gjorde så in i H-vete ont och jag tänkte "föda barn är INTE min grej!". När det började närma sig fasen för bebisen ätt komma ut blev det dessutom uppenbart att mina fogar skulle bli ett problem. När barnmorskan försökte hjälpa mig att hitta en ställning där bebisen skulle möjliggöras att komma ut kändes det som om bäckenet skulle brytas sönder. Den smärtan var nästan värre än själva värkarna.

Men ut kom han, trots allt. Och för fösta gången fick jag känna min sons kropp mot min mage och bröst. Fullt frisk och med ett befriande skrik tog han sina första andetag. Kort därefter började han smaka på sina första droppar bröstmjölk. Kan man säga att det är något annat än livets mirakel?

Jag känner en stor ödmjukhet och tacksamhet över att allt ändå gick bra. Och att det just nu ligger och sover ett fullt friskt barn några meter ifrån mig. Jag känner också en stor skillnad i att bli mamma för andra gången. Nu vet jag mer vad det handlar om och kan ta dagen som den kommer med större lugn och tillförsikt.

Som ett litet P.S vill uppmuntra alla som varit med om en jobbig förlossning att kontakta Ofeliakliniken i Karlskrona, eller motsvarande där du bor. Jag hade många tankar och känslor kring upplevelsen av den första förlossning som låg och gnagde hos mig. När jag fick reda på att jag var gravid tog jag tjuren vid hornen och bokade tid för samtal. Och det är jag mycket tacksam för idag. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det mycket tidigare.

I tisdags var det tänkt att pyret i magen skulle komma ut. Vi hade en tid på förlossningen 07.30 för igångsättning. Men efter den inledande undersökningen visade det sig att jag inte var så "mogen" som vi hade trott och hoppats på. Det hade inte hänt mycket sedan förra veckans undersökningar. Erbjudandet om igångsättning stod visserligen kvar från förlossningens sida, men jag fick kalla fötter. Utan att gå in på några detaljer var förra förlossningen en minst sagt jobbig upplevelse (då blev jag också igångsatt) och jag vill göra allt som står i min makt för att inte vara med om den igen. Efter några minuters grubblerier beslutade jag mig därför att ta med mig den blivande tvåbarnsfadern samt den medhavda förlossningsväskan och åka hem igen... Minst sagt snopet. Men nu har jag haft ont så länge, så några dagar hit eller dit spelar ingen roll. Vi har en ny tid för igångsättning nästa vecka. Men jag förbehåller mig rätten att vara lite hemlig om när ;-)

Jag har precis lärt mig hur jag ska kopiera in Youtubeklipp i bloggen. Tipset fick jag från den här matnyttiga hemsidan. Premiärklippet visar en deltagare från Britain's Got Talent 2009. Killen är tydligen bara 17 år. Jag hade faktiskt kunnat vara hans mamma! Lyssna och njut.

Nej, inget nytt. Idag har jag uppnått datumet för "beräknad förlossning", men jag tror inte att det kommer att hända något idag heller. Inga tecken på det i alla fall.

Istället för att klaga på en värkande, orörlig kropp tänkte jag ge ett tips på en spännande helgaktivitet. Just i helgen äger nämligen Svenska mästerskapen i lydnad och agility rum i Karlskrona. All information hittar ni om ni klickar på bilden här nedanför:



Är man bara det minsta lilla hundintresserad är jag övertygad om att man får behållning av att ta sig till Karlskrona Brukshundklubb. Där kommer ni garanerat att få se på fantastiskt samspel mellan hund och förare. Speciellt agilityn är väldigt lätt att ta till sig och falla för, även för icke inbitna hundidioter. Tävlingarna börjar tidigt lördag och söndag, men pågår under hela dagarna.

Snart två...

Livets paradoxer. Är det något jag har just nu är det TID. Något som i vanliga fall är en oerhörd bristvara. Men inte är jag nöjd för det... Kanske för att jag har så svårt att göra det jag vill med den här TIDEN. Egentligen borde jag passa på att läsa. Nog för att jag har svårt att gå, men till bokhyllan kan jag i alla fall hasa fram. Men omedvetet tror jag att kroppen står i beredskap. Varje cell väntar på ett tecken på att "nu är det på gång". Därför har jag lite svårt att koppla av med en bok. Även om det säkert är just det jag skulle behöva... Något som distraherar mig och får kroppen att förbereda sig i lugn och ro.

Jag besökte förlossningen igår. Inget akut, utan en inbokad tid. Barnmorskan frågade hur jag ställde mig till igångsättning. Svarade att jag helst vill undvika det den här gången. Undersökningen gav dock lite positiva besked om att processen faktiskt är på gång, om än att det är svårt att säga när det verkligen tar fart på riktigt.

Husse fyller år idag och jag har inte kunnat köpa någon present eller förbereda någon annan överraskning. Han lägger inte så stor vikt vid att fylla år, men jag är ganska barnslig i det avseendet och tycker att födelsedagar är till för att firas :-)

Snart ska jag bli storasyster!

Hmm. Hur ska jag nu kunna sammanfatta den tid då jag varit osynlig på bloggen...? Sist jag tassade förbi här var i slutet av augusti. Sedan dess har det hänt en hel del. Den i särklass viktigaste nyheten är att ett nytt liv började ta form under hösten. Ett mirakel och människobarn som förhoppningsvis kommer att titta fram vilken dag som helst. Början av graviditeten var väldigt lik den förra: jag var oändligt trött och kopiöst beroende av att äta med jämna mellanrum för att hålla illamåendet borta. Och "jämna mellanrum" innebar ungefär varannan timme... Efter nyår fick jag någon form av inflammation i brosket som förbinder revbenen med bröstbenet (om jag har förstått det hela rätt). Det kändes som om någon högg in en kniv i sidan på mig. Behandlingsmöjligheterna var begränsade då jag inte kunde äta antiinflammatorisk medicin. En sjukgymnast kunde i alla fall lindra besvären så att det hela blev hanterbart.

Sen började blodtrycket göra sig påmint. Eftersom jag fick havandeskapsförgiftning när jag väntade lillmatte tog både jag och MVC signalerna på allvar. Det innebar sjukskrivning i slutet av april. Mycket välbehövligt. Vi har dessutom gått in i en stor omorganisation på jobbet som fört med sig nya spännande arbetsuppgifter och utmaningar, men i samma veva ohälsosamt mycket arbete som inte riktigt varit sunt ens för de "ogravida" och absolut inte förenligt med "mitt tillstånd". Det hela hade nog kunnat sluta riktigt illa om jag inte gått hem i tid.

Blodtrycket är nu bra. Däremot är foglossningen riktigt elak. Jag har inte kunnat promenera med stackars Falco på flera månader och nu får jag ta kryckor till hjälp för att ta mig fram. Oerhört frustrerande! De dagar då jag mår som sämst svär jag över trösklarna här hemma. Det gör helt enkelt för ont att lyfta benen över dem. I morgon ska jag in till förlossningen. Där ska de göra en bedömning om hur "mogen" min graviditet är. Beräknad förlossning är den 11 juni. Tanken på att gå över tiden känns INTE tilltalande. Jag gör halvhjärtade försök till att peppa mig själv genom att försöka se det hela som en nyttig livserfarenhet. Det finns ju faktiskt människor som har kronisk värk och/eller funktionshinder. Det är nyttigt att få en liten inblick i vad de brottas med, varje dag, året om.

Nog tjatat om den medicinska delen av graviditeten - visst känns det tungt, och jag är extremt trött på en kropp som inte vill samarbeta. Och ibland får jag påminna mig själv om vad som faktiskt ska hända. För trots att jag varit med om det en gång tidigare är det svårt att riktigt begripa, precis som livets alla mirakel kan vara svåra att ta till sig, att det faktiskt är en liten person som rör sig i min mage. En egen individ som jag, trots allt, snart kommer att få träffa för första gången. Det är obegripligt stort.