Falco

Sitter här och tycker lite synd om mig själv. En sketen förkylning har gjort att jag är hemma och snorar för andra dagen i rad. Frustrerande, jag har inte tid att vara sjuk! Löjliga små virusar som ska sätta käppar i hjulet för mig. Men det är bara att gilla läget. Det riktigt deppiga är att jag missar tävlingslydnadskursen i kväll. Attans! Det är ju veckans höjdpunkt annars.

Precis som jag hoppades innan kursstarten har den inneburit ett stort lyft (även om vi bara kunnat vara med två gånger hittills). Falco har varit mycket mer fokuserad än tidigare och det har gjort att jag har kunnat slappna av mer. Innan det långa träningsuppehållet kändes Falco som en galoppör i en startfålla, reda att explodera när som helst, när vi var ute på klubben. Hans huvud gick som en helikopter för att spana in allt och alla runtomkring. Nu är han mycket lugnare. Dessutom tycker han att det är roligt. Vad glad jag blir. Vi har också fått värdefulla tips på hur vi ska gå vidare med våra problematiska vänstersvängar, så det ska förhoppningsvis lösa sig.

Jag har till och med blivit tävlingssugen igen. Kors i taket. Men på ett mer "hobbybaserat" plan. Jobbet och lillmatte tar nästan all energi, så träningen av Falco kommer i andra hand. Men på ett sätt tror jag att det är bra. För om jag inte sätter för stora krav på mig själv blir träningen enklare... och kanske mer effektiv, konstigt nog! När jag pratar om att tävla så är det lydnaden jag tänker på. Tills vidare ser jag språträningen som ren aktivering för Falco. Det känns ganska meningslöst att rikta in sig på tävling med tanke på att han fortfarande tror att han är en jakthund. Med rätt träning skulle vi säkert kunna bli bättre även där, men jag har inte den tid som krävs (och inte kunskapen heller) för att få honom att strunta i viltet.

Tyvärr missar jag lydnadskursen de kommande två veckorna också på grund av resor i tjänsten. Verkligen tråkigt, men nu när träningslusten kommit tillbaka får jag se till att fortsätt träna hemma under tiden.

Hej så länge!