Falco

Falco har blivit utmanad av Jenniefers Kelly. Regler för utmaningen: Varje utmanad hund ska skiva 6 stycken underliga/konstiga fakta om sig själv. Sen ska utmaningen skickas vidare. Men jag tror uppriktigt sagt inte att jag känner någon i Hundsverige som inte redan fått den här utmaningen... Det är otroligt hur fenomen sprider sig över inernet! 

1 Falco var nära att förlora synen på ena ögat när han var unghund. Vi var ute och gick på en obekant stig. Falco sprang några meter framför mig. Plötsligt skriker han till och kommer mot mig. När jag undersöker honom ser jag ett jack, bara några milimeter från högra ögat. Jag blev så skärrad att jag inte kunde tänka riktigt klart utan skyndade mig hem med den skadade hunden. Väl hemma kunde husse lugna mig och vi kunde båda konstatera att det var ett ytligt sår. Men resultatet hade säkerligen blivit betydligt allvarligare om taggtråden rispat ögat. Om han hade förlorat synen eller inte, det får vi tack och lov aldrig veta.



Det var nära ögat, bokstavligt talat!

2. När Falco var valp/unghund var han snudd på otillgänglig. Han tyckte inte om när vi satte oss ner på golvet för att gosa med honom. Då började han studsa runt och tjuta eller alternativt nafsas. Han sökte aldrig vår närhet. Vi lade ner en hel del tid på "hanteringsträning". Han fick helt enkelt lov att acceptera att vi pysslade om honom och kände igenom kroppen. Vändpunkte kom första sommaren, när han var ett år. Då tillbringade vi några veckor ombord på segelbåten. Alla som varit ombord på en 30-fots segelbåt från slutet av 70-talet vet att det inte är någon trerumslägenhet vi talar om... Med andra ord levde vi TÄTT inpå varandra. Där, på båten, lade Falco sitt huvud i mitt knä för första gången. Det var ett magiskt ögonblick!



Falco som knähund!

3. Falco är galen i kuddar, filtar eller allt annat mjukt man kan tänkas kunna ligga på. När han var som stimmigast  kunde vi slänga ut en filt på golvet. Då förvandlades den hyperaktive hunden till en kanelbulle. Favoritern framför alla är fortfarande dynorna som vi har i sittbrunnen. Han kan se väldigt förnärmad ut om vi har gäster ombord så att alla dynor blir upptagna!



Falco på sina älskade dynor.

4-6. Det finns mycket mer att berätta, men jag tror jag stannar här.

På återseende!

Sen jag skrev sist har vi varit ute och spårat tre gånger. Jag har passat på när husse slutat jobba, så det har blivit fältspår på kvällen. Första spåret gick toppen genom de första två vinklarna och Falco plockade också första pinnen. Sen började han vimsa runt med ett typiskt skurkhundsbeteende... Inte var det mitt spår han försökte hitta, utan snarare kaninerna som brukar springa omkring på fältet. Andra spåret var lika deprimerande. Han stannade hela tiden för att speja och kroppen var som en fiolsträng. Sista spåret var en riktig katastrof. Direkt efter upptaget fick han högsta vinsten = stötte upp en livs levande kanin. Dum som jag var försökte jag få honom till att återuppta spårarbetet igen. Suck. Naturligtvis stöter jakthunden upp ännu en kanin. Jag blir GALEN!

Det är sorgligt, men Falco prioriterar bara spårarbetet så länge spåret går över viltfri terräng... Och mig veterligen kan man inte kryssa i önskemål om "viltfri mark" på anmälningsblanketterna. Det finns heller ingen belöningsform som ens kommer i närheten av att kunna konkurrera med lusten av att få jaga. Men, det är bara till att bita ihop och komma igen. Han har ju en väl fungerande näsa den lille skurken, så nu hänger det på mig att få honom att vilja använda den till rätt saker!

Den här veckan har det inte blivit någon träning alls. Jag drabbades av magsjuka, eller om det var den omtalade vinterkräksjukan, i början av veckan. Fick dessutom lite feber och har känt mig hängig i några dagar. Nu är jag dock på bättringsvägen, och "peppar, peppar", men varken lillmatte eller husse har blivit smittade.



Just nu är jag inne på att försöka ta lite svartvita bilder. Det är svårt, för jag tänker mycket i färg och mindre i form.

Kommer ni ihåg programmet Hassan som gick på P3? Busringningar med Henrik Schyffert, Kristian Luuk och Fredrik Lindström? Fantastiskt pinsamma och underbart roliga! En av många favoriter är "Radannons", där en kille vill sätta in en bytesannons i stil med "Sökes: 2:a på Östermalm, finnes: 3-månaders bebis, välskött". Jag kom att tänka på den här sketchen igår natt... Så här gick det till:

04.40. Bebis vaknar. Snurrar runt i dubbelsängen mellan två mycket trötta föräldrar. Klättrar på mamman. Klättrar på pappan. Lägger ner huvudet en liten stund. Sätter sig upp. Lägger ner huvudet igen. "Kanske somnar hon nu?!??". Sätter sig upp och börjar studsa, samtidigt som hon sjunger "ga-ga-GAAA!". Mamman lyfter upp henne och går försiktigt ner för trapporna. Bäddar ner bebisen i vagnen. Ett beprövat kort som brukar fungera. Drar vagnen över tröskeln. 5 minuter, 10 minuter... 30 minuter. "Da-da da!" SKIT också!

Modern gör i ordning en flaska med välling (mot principen ingen mat på natten). Går upp till sängen igen. Bebisen klunkar stillsamt i sig den varma vällingen. "Kanske somnar hon nu?". Vällingen tar slut. Bebisen får syn på vovven som sover i korgen. Kryper iväg över sängen i racerfart, mot sängkanten. Mamman kastar sig efter bebisen. Ner till vagnen. "Dunk, dunk, dunk" över tröskeln. Efter tio minuter sover bebisen. "YES!" Klockan är nu 05.45. Mamman smyger upp för trappan och kryper ner i den efterlängtade sängen. "SKRIK" från undervåningen. Vaken bebis... Mamman suckar och ger upp försöket att få sova.



Lillmatte har fått en egen hund i 1-årspresent. En riesenschnauzer med den unika färgen brun.

För att undvika alla missförstånd vill jag bara understryka att lillmatte varken är till salu eller föremål för någon byteshandel :-)

Ett år... helt otroligt! Det känns oerhört stort, men jag har svårt att formulera känslorna i ord. Lägger ut lite bilder istället.



Kockan är 09.48. Ett sömnigt födelsedagsbarn har precis blivit nerbäddat i vagnen



Klockan 09.56. Underbart födelsedagsväder. Sol och frostbiten gräsmatta!



Klockan 10.00 prick. Födelsedagsbarnet sover gott.

Dagens spårmark, när det fortfarande betade små kossor där

Vid den här tidpunkten förra året låg jag på förlossningen och plågades. Jag vet att ingen förlossningsupplevelse är den andra lik och att det finns de som beskriver sin förlossning som "en häftig upplevelse". Själv trodde jag bokstavligt talat att jag inte skulle klara mig med livet, alternativt förståndet, i behåll. Livhanken klarade jag, men hur det står till med förståndet får andra svara för.

Nog pratat om det. Istället kan jag berätta om den här dagens stora händelse: vi har spårat för första gången på år och dar! Och inte bara något litet korvspår på gräsmattan i aktiveringssyfte. Nej, ett "riktigt" spår, med spårsele och allt :-) Helt spontant kom jag på att jag skulle lägga ett spår på en åker, i närheten av huset, där det nyligen har gått en flock kvigor (eller var det ungtjurar...) och betat. När jag kom hem igen var jag så exalterad över att jag precis lagt ut ett spår att jag redan glömt hur många serpentiner jag gått, och hur många pinnar jag lagt ut. Klantskalle! Att jag aldrig lär mig att jag ÄR en förvirrad spårläggare som MÅSTE göra spårskisser, även om det är ett appellspår...

Tack och lov verkade inte Falco bry sig om den förvirrade matten bak i linan. Han spårade med stor förtjusning. Pinnarna tyckte han dock mest låg och skräpade och brydde sig därefter... (nåja, han tog en av fyra, för att vara korrekt). Men han prydde sig inte heller om alla koblaffor som låg överallt, och det var ju bra :-)

Det här med att ställa om till vintertid var inte så lyckat... Lillmatte är en levnadsglad liten krabat som uppenbarligen tycker att sovmorgon är till för veklingar. I söndags vaknade hon, glad som en lärka, klockan 04.00! Behöver jag skriva att undertecknad inte var fullt lika pigg? Som en väckarklocka vaknade hon samma tid dagen därpå. I tisdags var gränsen nådd, för då vaknade hon klockan 03.00. Jag insåg först inte hur tidigt det var, för jag råkade titta på en klocka som fortfarande visade sommartid... 



"Jag vill också hålla i kameran!" Lilla hjärtebarnet är glad för det mesta, men hon kan bli arg också!

Här kommer lite bilder från tisdagens "söva-ner lillmatte-i-vagnen-runda". Jag njöt av varje steg. Att vara föräldrarledig är ingen semestertillvaro, men en dag som denna tänker jag på mina kollegor som sitter inomhus... Hösten har nog aldrig varit så vacker, men inser att jag nog upplever det så för att jag har större möjlighet att vara ute och njuta av den i år!



"Livet leker!"



"Men kommer du dragandes på den där kameran igen?!!??"



Undrar vad en utställningsdomare skulle säga om den här svansföringen ?:-)

Igår tränade vi uppletande igen (kors i taket!). Lika roligt som förra gången!