Måste köpa mer korv



Här startade spåret. En lycklig hund tuffar på.

Kroppen är ond mot mig, men det ägnade jag hela förra blogginlägget åt, så nog om det eländet. Istället kan jag berätta om äppelkakan som Lilmatte och jag bakade i eftermiddag. Inte världens godaste, men fullt tillräckligt mumsig. Kände mig enormt huslig när jag frös in det som blev över. Så om ni har vägarna förbi kan jag bjuda på hembakat :-)

 

Falco fick ännu ett korvspår på tomten. Fri som fågeln fick han jobba sig igenom vinklarna i eftermiddagssolen. Han har fått några ”på-tomten-spår” senaste veckan som jag inte bloggat om. Lite varierande kvalité, men hjärnjympa har han fått i vilket fall som helst. Och det är ju det som är syftet. Den här gången gick det riktigt bra. Han arbetade med låg nos och tappade bara spåret vid några tillfällen. Riktigt roligt att se. Gud vad sugen jag är på att köra ett riktigt skogsspår… Men, det var ju bara den lilla detaljen med Skurkhundens överdrivna lust på vilt. Hm. Kanske kan hitta viltfria skogsområden?




Här har han hittat en korvbit bland fallfrukten.

 

En extra klurighet med dagens spår var att Lillmatte absolut ville följa med när jag gick ut spåret... Sen sprang hon glatt efter Falco när han spårade. Men ingetdera verkade bekomma honom.



Här låg slutet = några extra krovbitar. Får kanske börja jobba med roligare slut om jag ska börja lägga spår så här frekvent, he, he!!!

Hög tid att gå och sova. Ska byta på Lilleman och krypa till kojs. Kram!/Kakmonstret


Kör så det ryker!




Jag ska kanske skicka in en motion till SBK om att starta upp en ny bruksprovsklass, nämligen "trädgårdsspår"? Då skulle ju problemet med att hitta spårmark till tävlingarna vara löst! Dessutom skulle vi bevisligen kunna använda halta och lytta som spårläggare, det är jag ett levande bevis på. Och någon risk för att spårläggarna skulle gå vilse finns ju inte heller. Är det inte en kanonidé?!!??

Egentligen har det varit en ganska tuff vecka. Husse är på tjänsteresa och var bara hemma och packade om innan han åkte igen = jag har varit själv med barn, hus och hund. Och visst är jag trött. Men det har varit en riktigt bra vecka trots allt. Underbart septemberväder och en trädgård som jag äntligen kan kliva runt i utan att få ont är två bidragande faktorer. Jag har verkligen njutit av att kunna vara ute. Och jag är så glad över att foglossningsbesvären så sakteliga minskar i omfattning.


Men jag är ännu inte redo för några hundpromenader. Det betyder att Falco fått nöja sig med att rasta sig ute på tomten. För att döva det dåliga hundägarsamvetet något lade jag därför ett korvspår till honom idag. Några seriösa förberedelser var det inte tal om. Falco fick titta på när jag gick spåret och jag struntade i att låta det ligga till sig. ”Går det så går det” tänkte jag och sa ”varsågod” till den förväntansfulle jycken. Tro inte att jag spårade med honom i lina eller koppel. Nej då, så pass återställd är jag inte att jag riskerar hälsan med att hänga efter en understimulerad Skurkhund. ”Kör så det ryker” var istället mitt motto. Jag trodde att Falco bara skulle gasa järnet runt tomten, men han använde faktiskt huvudet och nosen och jobbade sig runt spåret riktigt bra. Själv stod jag tillbakalutad och lät honom  arbeta ostörd.

 
Det finns nämligen en stor fördel med att ha lagt den tänkta spårkarriären på hyllan. Jag hade aldrig vågat mig på en så här ogenomtänkt övning tidigare. ”För tänk om han skulle fått en vinst med att bakspåra… och jag hade ju inget vettigt slut…”. Tja, nu kunde jag istället vara nöjd med att Skurkhunden fått en rolig aktiveringsövning, sen om den utvecklade honom som tävlingshund eller ej, det spelade ingen som helst roll.


Sov gott!/Kakmonstret 


3 X Skurkhund

Sen jag skrev sist har vi varit ute och spårat tre gånger. Jag har passat på när husse slutat jobba, så det har blivit fältspår på kvällen. Första spåret gick toppen genom de första två vinklarna och Falco plockade också första pinnen. Sen började han vimsa runt med ett typiskt skurkhundsbeteende... Inte var det mitt spår han försökte hitta, utan snarare kaninerna som brukar springa omkring på fältet. Andra spåret var lika deprimerande. Han stannade hela tiden för att speja och kroppen var som en fiolsträng. Sista spåret var en riktig katastrof. Direkt efter upptaget fick han högsta vinsten = stötte upp en livs levande kanin. Dum som jag var försökte jag få honom till att återuppta spårarbetet igen. Suck. Naturligtvis stöter jakthunden upp ännu en kanin. Jag blir GALEN!

Det är sorgligt, men Falco prioriterar bara spårarbetet så länge spåret går över viltfri terräng... Och mig veterligen kan man inte kryssa i önskemål om "viltfri mark" på anmälningsblanketterna. Det finns heller ingen belöningsform som ens kommer i närheten av att kunna konkurrera med lusten av att få jaga. Men, det är bara till att bita ihop och komma igen. Han har ju en väl fungerande näsa den lille skurken, så nu hänger det på mig att få honom att vilja använda den till rätt saker!

Den här veckan har det inte blivit någon träning alls. Jag drabbades av magsjuka, eller om det var den omtalade vinterkräksjukan, i början av veckan. Fick dessutom lite feber och har känt mig hängig i några dagar. Nu är jag dock på bättringsvägen, och "peppar, peppar", men varken lillmatte eller husse har blivit smittade.

image139

Just nu är jag inne på att försöka ta lite svartvita bilder. Det är svårt, för jag tänker mycket i färg och mindre i form.

Dan före dan...

image133

Dagens spårmark, när det fortfarande betade små kossor där

Vid den här tidpunkten förra året låg jag på förlossningen och plågades. Jag vet att ingen förlossningsupplevelse är den andra lik och att det finns de som beskriver sin förlossning som "en häftig upplevelse". Själv trodde jag bokstavligt talat att jag inte skulle klara mig med livet, alternativt förståndet, i behåll. Livhanken klarade jag, men hur det står till med förståndet får andra svara för.

Nog pratat om det. Istället kan jag berätta om den här dagens stora händelse: vi har spårat för första gången på år och dar! Och inte bara något litet korvspår på gräsmattan i aktiveringssyfte. Nej, ett "riktigt" spår, med spårsele och allt :-) Helt spontant kom jag på att jag skulle lägga ett spår på en åker, i närheten av huset, där det nyligen har gått en flock kvigor (eller var det ungtjurar...) och betat. När jag kom hem igen var jag så exalterad över att jag precis lagt ut ett spår att jag redan glömt hur många serpentiner jag gått, och hur många pinnar jag lagt ut. Klantskalle! Att jag aldrig lär mig att jag ÄR en förvirrad spårläggare som MÅSTE göra spårskisser, även om det är ett appellspår...

Tack och lov verkade inte Falco bry sig om den förvirrade matten bak i linan. Han spårade med stor förtjusning. Pinnarna tyckte han dock mest låg och skräpade och brydde sig därefter... (nåja, han tog en av fyra, för att vara korrekt). Men han prydde sig inte heller om alla koblaffor som låg överallt, och det var ju bra :-)

Blindtarm

Paddhälsning

Tjena snygging!

Jag däckade i en förkylning i fredags och låg sedan pall resten av helgen. Missade därigenom möjligheten att titta på klubbens stora sommartävling i agility och lydnad. Men i måndags var det bara till att parvla sig iväg till jobbet. På kvällen stack jag ut och spårade med Falco. Kanske inte så intelligent. Egentligen borde jag nog bäddat ner mig i soffan och tagit det lugnt. Men jag tyckte synd om Falco som haft en stillsam och tråkig helg. Dessutom hade jag bokat in träningen med en klubbkompis. Sista argumentet för träning var att jag vill passa på att spåra i skog nu, innan jag har blivit för framtung och otymplig. Det lär nämligen inte dröja så länge... Sen får det nog bli fältspår för hela slanten!

Av hänsyn till "mitt tillstånd" fick Falco inget långt spår. Det blev ca 400 meter med en förstärkning efter upptaget, fyra pinnar och Falcos nya favoritleksak som slut (en vattenleksak som går att kampa med). En dryg timmas liggtid. Upptaget var ca 10 meter ut och spåret gick till vänster. Falco rusade ut vid påsläppet så jag tänkte "det här går för fort! Han fixar det aldrig!". Förlåt Falco.. Han bromsade nämligen in vid spåret och gjorde ett jätte fint upptag. Sen var det en liten sträcka av spåret som han virrade runt på. Han tog sig också tid att stanna och kissa, något han har gjort vid ett flertal spår nu. Men sen tuffade han på i bra fart. Nästan så att klumpedunsen till matte hade svårt att hänga med.

Jag ville prova en blindtarm för första gången , dvs en återgång i spåret. Det var roligt att se hur han reagerade när spåret "tog slut". Ungefär som "vad sjutton hände här?!!?? Nu får jag nog skärpa till mig!!!". Sen ringade han några gånger innan han hittade tillbaka till spåret. Han spårade bra och med stort intresse, och det var det jag ville se. Inte en antydan till att spana efter vilt. Han missade visserligen en pinne, men det kan jag leva med i dagsläget. Titti hade gått ett roligt spår och jag fick ännu ett bevis för hur viktigt det är att lägga variationsrika spår åt min buskille. Belöningen vid pinnarna var plättar, och han var värd varenda smula!

Igår kväll hade jag inte riktigt tid (eller ork) för några större träningsinsatser. Men förutom kvällspromenaden fick Falco ett "spontanuppletande". Jag gjorde det mycket enkelt för mig. Receptet heter 7 spårpinnar, en högvuxen äng utanför huset och en burk färsk hundmat. Jag gick först och slängde ut alla sju pinnarna på en begränsad yta. Sen hämtade jag vovven och lät honom leta reda på pinnarna. Falco tyckte att det var roligt och träningsinsatsen krävde minimalt med tid. Praktiskt för en stressad och småförkyld yrkeskvinna ;-)

Falco undrar om pinnen verkligen är kvar...

Det skulle möjligtvis inte gå för sig att få lite av det där goda i burken, utan pinne i utbyte? Nähä… snålkärring! Då springer jag väl och letar upp den sista pinnen också! 

När jag gick sista kissrundan för kvällen stötte jag på en av de vanligt förekommande paddorna som finns i området. Som nybliven ägare till en efterlängtad digitalkamera (en Canon Power Shot S3IS) såg jag ännu ett möjligt fotoobjekt. Sagt och gjort. In med hunden i huset och ut med kameran. Undrar hur många människor som låg dubbelvikta, mitt ute på en väg, klockan 23.00 igår kväll för att fotografera kräldjur…? Till råga på allt kom det förbi några okända grannar som var ute och promenerade i skenet av månen. Jag förklarade vad jag gjorde och vi fick en trevlig liten pratstund. Sen kan jag bjuda på om de tyckte att jag var ett märkligt inslag i tillvaron.




Svårtolkad näsa

Det är så skönt nu när det är ljust länge på kvällarna. Helt plötsligt går det att lägga in spårträning mitt i veckan. Sen förra gången jag skrev har jag lagt tre spår. Tanken bakom spåren var att jag skulle öka spårlängden. Eftersom Falco ibland har tappat motivationen i spåret har jag varit feg med att låta honom jobba sig igenom längre sträckor. Men jag inser att jag måste våga prova. Så från att lägga 300-500 meter långa (=korta...) spår, har de senaste spåren legat runt 800-1000 meter.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att längden inte varit något problem. Däremot har vi lite andra bitar att jobba med: som att Falco spårar med hög nos och stundvis ganska slarvigt. Samtidigt är jag förundrad över att han faktiskt tar sig runt spåret med den tekniken, trots att det inte ser ut som om han spårar. Problemet blir de gånger någon annan gått spåret, som på tävling... Då kommer jag att ha svårt att läsa honom. "Spårar han eller inte?!??". För han skulle lika gärna kunna lura iväg mig låååångt från det riktiga spåret... Och med tanke på min urusla orienteringsförmåga i skogen är inte det någon höjdare. En annan bit vi måste jobba med är spårarbetet efter pinnarna. Då tenderar han nämligen att tappa spåret och det tar lite tid innan han hittar det igen. Slutligen har han markerat pinnarna dåligt de här sista spåren. Han stannar visserligen vid dem, men tidigare har han plockat upp dem också.

Positivt med dagens spår var att han klarade alla vinklar bra. Sen inser jag också att jag måste försöka göra spåren roligare = mer varierande. Dagens spår hade både varierad terräng och olika typer av vinklar, allt från 90 graders vinklar, till U- svängar och något jag nästan skulle kalla en spetsvinkel. Det såg ut som om det triggade honom.

Förra veckan hade vi en träningstävling på tävlingslydnadskursen (lydnadsklass II). Det var utan betygsättning, men efteråt fick vi muntlig kritik. Redan när jag gick in med Falco på planen kände jag att han inte var med mig mentalt. Det var med andra ord "spanar Falco" jag hade i snöret. Fy vad tråkigt det är när han inte är med mig. Så mycket kontaktövningar jag tränat med honom under de här åren... Ibland känns det rätt hopplöst. Som när jag satte honom vid apporteringen och märkte jag att han låste blicken på andra sidan appellplanen, där kaninerna brukar härja som värst. När jag kommenderade "apport" stack han som en kanonkula, men inte var det för att hämta apporten... Han kom när jag ropade på honom, men det var bara för att det inte var någon kanin där. Skurkhunden sticker nämligen ibland "för att kolla läget", det kunde ju ha varit en kanin där...

Som plåster på såren fick jag i alla fall mycket värmande ord från våra ledare i den muntliga kritiken. De hade mer tittat på hur jag hade agerat i de olika momenten och inte på hur Falco gått (vilket var en himla tur...). Ibland vill jag bara lägga alla tränings- och tävlingsplaner på hyllan. Men samtidigt sporras jag av de små framsteg vi gör. Och jag lever länge på de små ögonblick då allt fungerar mellan oss. Tyvärr är det mest hemma i köket, än så länge...

Avkoppling till 100%

Det har mest regnat och varit ruskvädet hela veckan. Temperaturen har legat runt 10-12 grader. Ingen sommarvärme precis. Därför letade jag upp en gammal sommarbild för att kunna drömma mig bort en stund. Det är jag och Falco som kopplar av i sittbrunnen, sommaren 2004.


En vecka av dåliga ursäkter

Falco i spårtagen

Jag är som ett kylskåp i skogen och har nog svårt att hålla reda på mina egna fötter. Speciellt nu när jag går och spanar efter orm... Att sedan kunna hantera linan på ett smidigt sätt och se och analysera hur Falco jobbar är nästan överkurs. Att dessutom försöka sig på konststycket att fotografera samtidigt var ingen lyckad kombination. Den skuggig saken i mitten är Falco.

Usch, någon strukturerad hundtränare kan man verkligen inte anklaga mig för att vara. Nu är det söndagkväll och jag inser att veckan rusat iväg, så gott som hopplöst tom på hundträning. "Varför blev det på detta viset?".

Måndag: Det var så fint väder när jag kom hem från jobbet. Kände inte för att träna utan ville mest bara promenera och njuta av det vackra vädret. Undrar jag hur många seriösa idrottsmän det finns som hoppar över en träning för att "de inte känner för det". Tror de är lätträknade.

Tisdag: Instruktörsmöte på klubben. Kunde kanske ha kört lite lydnad efteråt, men då var jag ju trött :-(
Gills det som ursäkt?

Onsdag: Åkte hemifrån kl 06.30 för att lämna Falco på hundpensionat. Körde sedan vidare ner till Helsingborg för en internutbildning med jobbet. Var hemma igen kl 20.00 och då var jag verkligen helt körd i huvudet. Falco var också helt slut, så en kvällspromenad var vad vi mäktade med.

Torsdag: Allmänt möte på klubben. Lämnade Falco hemma, så då gick det ju inte att träna :-)

Fredag: När vi köpte huset tog jag på mig att vara "gräsklippesansvarig". Måste ha fått ett plöstsligt infall av trädgårdsromantism... Tomten är på nästan 4000 kvm, så jag har ångrat det löftet flera gånger. Jag tycker att det är roligt första halvtimmen, men sen går det över... Nåväl, när jag kom hem från jobbet klippte jag en liten bit, för att slippa ta allt på en och samma dag.

Lördag: Förmiddagen gick åt till att klippa resten av gräsmattan. Efter lunch och rastning av lilla djuret var det meningen att jag skulle träna uppletande, tills husse kom upp från källaren och meddelade att toasystemet läckte. Jag skall inte gå in på några detaljer, men jag kan säga så mycket som att det "sket sig" med uppletande träningen...

Söndag: På morgonen stack jag iväg och jympade (!). Det var flera år sedan sist, men mina stackars kontorsaxlar behöver lite stöttning... Förmiddagen ägnade jag sedan åt en rabatt som nästan kvävdes av ogräs. Men på eftermiddagen stack jag faktiskt iväg och spårade! Äntligen bröts den dåliga trenden. Spåret var ca 500 meter, med 4+slut. Falco plockade alla pinnarna och spårade riktigt fint. Jag vågade mig på ett litet minipåsläpp = släppte på honom ca 4 meter från spåret. Han stannade och analyserade spåret och tog sen rätt riktning. Jag har bara tränat direktpåsläpp, så det är dags att vi ökar svårighetsgraden. Skall bli spännande att se hur det går.







RSS 2.0