Falco

En del av förmiddagen hade jag tänkt ägna åt tvätt och annat nödvändigt ont. Lillmatte var på dagis så det var bara Lilleman här hemma. Borde inte vara några problem att få lite gjort då, eller…? Tja, Lilleman var inte riktigt nöjd med tillvaron. Då fick jag ta till uteslutningsmetoden.

Provade amma. Nej, han var inte hungrig. Blev bara argare.

Testade att lägga sonen i babygymmet. Absolut inte!!!

Babysittern då? Nej, inte den heller.

Ligga i vagnen och titta på den där roliga, färgglada mobilen? Inte rolig alls idag.

Då tog jag till det säkraste kortet av alla: sitta i mammans knä. Det uppskattade han i 10 sekunder, sen startade protestsångaren sin repertoar igen.

Då var det bara till att bädda ner miniatyrmänniskan i vagnen, inget dumt alternativ alls egentligen. Betydligt roligare än hushållsarbete när solen skiner så inbjudande genom de skitiga fönsterrutorna.

Väl utomhus i den friska septemberluften blev Lilleman ett mycket nöjt barn och han tittade upp på mig med en blick som sa ”äntligen trillade polletten ner!”

Gick runt i trädgården och njöt av att vara ute. Värken struntade jag i. Tänkte istället på alla er stackare som sitter inomhus på dagarna. ;-)

 


Är det någon som kan namnet på de här fåglarna?

När jag styrde runt barnvagnen fastnade blicken på en av fågelholkarna. Jag har tidigare noterat att hålet delvis varit igentäppt. Då trodde jag, superornitologen, att det var någon fågel som gjort det lite hemtrevligt för sig där inne. Harkel, host, hrm. Finns det fåglar som är några centimeter långa och distinkt randiga i AIK’s färger???? Nästa fråga: hur blir man av med dessa exotiska fåglar?

Här startade spåret. En lycklig hund tuffar på.

Kroppen är ond mot mig, men det ägnade jag hela förra blogginlägget åt, så nog om det eländet. Istället kan jag berätta om äppelkakan som Lilmatte och jag bakade i eftermiddag. Inte världens godaste, men fullt tillräckligt mumsig. Kände mig enormt huslig när jag frös in det som blev över. Så om ni har vägarna förbi kan jag bjuda på hembakat :-)

Falco fick ännu ett korvspår på tomten. Fri som fågeln fick han jobba sig igenom vinklarna i eftermiddagssolen. Han har fått några ”på-tomten-spår” senaste veckan som jag inte bloggat om. Lite varierande kvalité, men hjärnjympa har han fått i vilket fall som helst. Och det är ju det som är syftet. Den här gången gick det riktigt bra. Han arbetade med låg nos och tappade bara spåret vid några tillfällen. Riktigt roligt att se. Gud vad sugen jag är på att köra ett riktigt skogsspår… Men, det var ju bara den lilla detaljen med Skurkhundens överdrivna lust på vilt. Hm. Kanske kan hitta viltfria skogsområden?




Här har han hittat en korvbit bland fallfrukten.

 

En extra klurighet med dagens spår var att Lillmatte absolut ville följa med när jag gick ut spåret... Sen sprang hon glatt efter Falco när han spårade. Men ingetdera verkade bekomma honom.



Här låg slutet = några extra krovbitar. Får kanske börja jobba med roligare slut om jag ska börja lägga spår så här frekvent, he, he!!!

Hög tid att gå och sova. Ska byta på Lilleman och krypa till kojs. Kram!/Kakmonstret

Sista veckorna har foglossningen så sakteliga blivit bättre. Vilken frihetskänsla! Jag har kunnat vara ute i trädgården och ta hand om fallfrukt och klippa vattenskott. I fredags röjde jag lite inomhus också. Såg ut som kriget. Men i min iver glömde jag nog bort att lyssna på kroppen. För i lördags hängav jag mig åt mer vattenskott och helt plötsligt kände jag hur kroppen bara tog slut och värken började komma tillbaka. Mega SUCK!!! Så nu går jag här inne och vankar igen.

Ibland kommer förbjudna tankar över mig. ”Tänk om jag aldrig blir riktigt bra?!??!”. Men jag försöker slå dem ifrån mig och komma ihåg att återhämtningen kan ta tid. Så länge som jag ammar får jag dessutom räkna med att återhämtningen går långsamt. Det är ett hormon som kroppen producerar under amningen som är boven i dramat.

När jag var som sämst funderade jag en hel del över sjukvården och framförallt på vad det bedrivs för forskning på området? Ibland känns det som om foglossning är något som man bara ska acceptera och finna sig i.  Men det vägrar jag acceptera.

Jag gjorde precis en sökning på Wikipedia för att se hur de beskriver fenomenet där. Det stod inte mycket. Och det som stod gjorde mig snarare upprörd. Här kommer ett citat:

Foglossning är fysiskt fenomen under graviditet då bäckenringens broskfogar under hormonernas inverkan mjukas upp och bäckenringens ben därmed lossar från varandra. Genom denna fysiska förändring förbereds kvinnans kropp för att föda barnet, genom att uppmjukningen ökar måtten i bäckenets in- och utgång med 1-2 cm. Så snart kvinnan har fött sitt barn och hormonnivåerna återgår till det icke-gravida tillståndet så stelnar åter broskfogarna och benringen blir stabil igen. (källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Foglossning 090928)

Jo tjena! Jag vet att det stämmer att de flesta blir besvärsfria direkt efter förlossningen. Men inte alla.

Vanligen upplever den gravida kvinnan inget utöver eventuellt en lätt trötthetskänsla i ländryggen i samband med foglossningen. (källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Foglossning 090928)

Bara för att göra bilden mer nyanserad kan jag berätta att det även kan kännas som om kroppen vore en kasperdocka som inte är riktigt monterad. Så där så att benen inte sitter ihop ordentligt med resten av kroppen. Kanske skulle man kunna jämföra med en hund som har grava höftledsfel. Skarp, plötslig smärta när du försöker lyfta en fot. Det var också en omöjlighet för mig att exempelvis byta vatten till Falco. Jag kunde inte böja mig framåt och tyngden av vattenskålen var mer än vad kroppen klarade av.

Dottern tycker att jag är tråkig (kan jag förstå...) så jag avrundar lite snabbt här, med slutorden :

Fram för mer forskning om foglossningens orsaker och botemedel - NU!!!

Hälsningar från Kakmonstret

Som småbarnsförälder har jag klivit in i en ny kulturell värld. Borta är tiden då husse och jag kunde konsumera två videofilmer på en och samma kväll. Ja, ni hör ju själva förresten, ”VIDEOFILM”. Rena stenåldersbegreppet.

Men istället har jag fått ta del av ett helt nytt utbud av kulturella uttryck. Det gör att jag numera går och nynnar på signaturmelodier som ”Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack” och ”Mysterier löser du och jag och Kalle, i Sysselstad!”. Det är tur att jag är så barnslig att jag med behållning kan titta på barnprogram.

I går morse satt Lillmatte och jag och vaknade till i TV-soffan. Lilleman satt i babysittern och tittade på oss istället för på TV'n. Underhållning nog för honom. Barnkanalen visade Fåret Shaun. En av mina absoluta favoriter. Jag skrattade till vid ett tillfälle. Då tittar Lillmatte på mig och säger med bestämd röst:

Skratta inte så mycket, han blir så rädd då!

Hon kommer förhoppningsvis att vänja sig vid moderns allt ifrån diskreta skratt :-)

Barnsliga hälsningar/Kakmonstret

Vi var ute på sjön en sväng i söndags. Lillmatte gillar redan båtlivet.

Hinner jag eller frosten före?

För några veckor sedan fick vi en tomatplanta av en granne. Husse grävde ner den lilla spröda växten i rabatten och sedan började livet som tomatodlare. Riktigt spännande måste jag erkänna! Egentligen tror jag att det var på tok för sent att plantera en sån liten stackare, men jag har sett det som ett spännande experiment. Och i fredags noterade jag att den ena tomaten faktiskt skiftat färg, från orange till svagt röd! Åsynen gjorde mig löjligt glad. Totalt är det åtta små tomater som jag tittar till varje dag, som om de vore små kycklingägg i väntan på att spricka.

Håll nu tummarna för att några hinner bli klara innan det blir för kallt./Kakmonstret

"Livet har sina ljusa stunder" 

Förra gången jag fick ett infall av plötslig husmoderlighet blev resultatet en ganska misslyckad skapelse. Titta in här får ni se själva... Men som den gamla ridskoletjej jag är vet jag att det är viktigt att inte låta ett platt fall stå i vägen för nya äventyr. ”Upp i sadeln igen” var mitt motto för dagen när jag med liv och lust kastade mig över ägg, socker, mjöl – och plommon. Det hela skulle resultera i en plommonkaka. Receptet tog jag från en ny upptäckt i bloggvärlden: Mamma Mat. Ett till synes busenkelt recept. Men det är tyvärr ingen garanti för att det ska bli bra när det är jag som står bakom degbunkarna...

Hur gick det då? Jo, tack, riktigt bra! Får väl erkänna att jag hade praktiskt och moraliskt stöd av svärmor som är på besök. Men jag känner mig nöjd med mig själv i alla fall.

Ljummen plommonkaka, vaniljglass och eftermiddagskaffe i en solig trädgård tillsammans med familjen. ”Livet har sina ljusa stunder”/Kakmonstret

Strax efter 06.00 i morse hasade jag ut i morgonrocken för att morgonkissa Skurkhunden. Det hade precis börjat ljusna och det var helt vindstilla. Med sömniga steg går jag mot Falcos "kissdunge" när mina tunga ögon plötsligt blir klarvakna. Orsaken är en räv som springer förbi ca sju meter från huset. Jag skyndar mig runt husknuten och får se den skymta förbi ännu en gång. Det var en vackert röd räv med fyllig svans som snabbt avlägsnade sig från tomten.

Jag har nog bara sett levande räv vid ett par tillfällen tidigare i livet, men aldrig på så nära håll. Det var riktigt mäktigt. (Hjälp vilken bondromantiker jag är!)

Falco var tack och lov i koppel och reagerade med att spänna kroppen och resa lite ragg.

Nog för att jag brukar bära med mig kameran ganska ofta när jag går ut, men inte den här gången. Får kompensera det med ett hastigt taget foto på några rådjur istället.




Vår parkering den 18 juni 2009, ett litet rådjur följer tätt efter sin mamma. Fyra dagar senare föddes Lilleman. Bilden är tagen genom vårt köksfönster.

Jag ska kanske skicka in en motion till SBK om att starta upp en ny bruksprovsklass, nämligen "trädgårdsspår"? Då skulle ju problemet med att hitta spårmark till tävlingarna vara löst! Dessutom skulle vi bevisligen kunna använda halta och lytta som spårläggare, det är jag ett levande bevis på. Och någon risk för att spårläggarna skulle gå vilse finns ju inte heller. Är det inte en kanonidé?!!??

Egentligen har det varit en ganska tuff vecka. Husse är på tjänsteresa och var bara hemma och packade om innan han åkte igen = jag har varit själv med barn, hus och hund. Och visst är jag trött. Men det har varit en riktigt bra vecka trots allt. Underbart septemberväder och en trädgård som jag äntligen kan kliva runt i utan att få ont är två bidragande faktorer. Jag har verkligen njutit av att kunna vara ute. Och jag är så glad över att foglossningsbesvären så sakteliga minskar i omfattning.

Men jag är ännu inte redo för några hundpromenader. Det betyder att Falco fått nöja sig med att rasta sig ute på tomten. För att döva det dåliga hundägarsamvetet något lade jag därför ett korvspår till honom idag. Några seriösa förberedelser var det inte tal om. Falco fick titta på när jag gick spåret och jag struntade i att låta det ligga till sig. ”Går det så går det” tänkte jag och sa ”varsågod” till den förväntansfulle jycken. Tro inte att jag spårade med honom i lina eller koppel. Nej då, så pass återställd är jag inte att jag riskerar hälsan med att hänga efter en understimulerad Skurkhund. ”Kör så det ryker” var istället mitt motto. Jag trodde att Falco bara skulle gasa järnet runt tomten, men han använde faktiskt huvudet och nosen och jobbade sig runt spåret riktigt bra. Själv stod jag tillbakalutad och lät honom  arbeta ostörd.

 
Det finns nämligen en stor fördel med att ha lagt den tänkta spårkarriären på hyllan. Jag hade aldrig vågat mig på en så här ogenomtänkt övning tidigare. ”För tänk om han skulle fått en vinst med att bakspåra… och jag hade ju inget vettigt slut…”. Tja, nu kunde jag istället vara nöjd med att Skurkhunden fått en rolig aktiveringsövning, sen om den utvecklade honom som tävlingshund eller ej, det spelade ingen som helst roll.

Sov gott!/Kakmonstret 

Sitter och sorterar lite bland sommarens foton. Försöker slänga lite för att inte helt drunkna i bilder och för att få mapparna mer överskådliga. Men det är inte enkelt att "döda sina älsklingar". Speciellt svårt är det att göra sig av med bilder på barnen. De förevigade ögonblicken känns så värdefulla, även om det rent fotografiska värdet är noll och inget.

Speciellt svårt är det att slänga bilder på Lilleman.

Tiden går så fort och han växer för varje vecka som går.

Det är oerhört roligt, samtidigt som jag bara vill dra i nödbromsen och stanna klockan.

Sista barnet, sista bebisen... Sista gången jag får vara med om detta stora underverk. Det första leendet. Huvudet som blir allt stadigare. En blick som blir allt mer medveten. En varm bebis som vilar i min famn. Den fridfulla sömnen i vagnen. Den villkorslösa tilliten.

Det är en sorg som jag inte var beredd på. Den kommer över mig nästan varje dag. Men den är mer bitteljuv än mörk. För den bottnar i tacksamheten över att ha kunnat få två så fantastiska barn.

Det här inlägget skulle egentligen handla om lite fotosortering. Det tog en helt annan väg. Men jag slutar där jag började: här kommer ett axplock med bilder från sommaren 2009.



3 juli Min 40-årsdag. Lilleman har inte ens fyllt två veckor...




4 juli En varm sommardag. Vi äter lunch på Saltö fiskhall.




25 juli Två besök till Helsingborg har vi hunnit med. Här är Lillmatte i svärmors trädgård.




28 juli Lilleman är drygt en månad gammal. Han signalerar med högerhanden att livet är OK :-)




30 juli Lillmatte förbereder sig inför en natt ombord på båten.




6 augusti En vecka i augusti fick vi besök av husses syster med man och tre barn. Det brukar alltid vara skitväder när de hälsar på, men för en gångs skull var vädergudarna med oss. På bilden poserar kusin S.




6 augusti Den här bloggen var faktiskt tillägnad skurkhunden när jag startade upp den. Ett sätt att dokumentera våra gemensamma aktiviteter. Nu kommer tyvärr stackaren i tredje hand...




13 augusti En liten utflykt. Här har vi stannat till på Sturkö för att stoppa i oss lite korv med mos. Ingen smaksensation precis, men det var mysigt i alla fall. Lilleman sov sig igenom hela bilfärden och Lillmatte var på gott humör. Uttrycket "är vi framme nu?" lyste nästan med sin frånvaro. Det är inte alltid det går så smidigt...



.
26 augusti Drygt två månader gammal och han ser redan rakt igenom mig.

Trevlig helg!/Kakmonstret