Falco

Varje gång jag tar upp bloggandet efter en paus tänker jag att ”NU ska jag bli en sån där beundransvärd bloggare som kreativt och pålitligt publicerar inlägg, år ut och år in, utan tråkiga uppehåll”. Men jag får nog acceptera att jag är lite mer av en säsongsskrivare. Ingen vet hur lång den här skrivarsäsongen kommer att vara. Men nu är jag igång igen!

Jag skulle vilja börja med att berätta en glad nyhet, men jag måste först kolla med källan om det är OK att jag offentliggör det hela. Sen skulle jag kunna bli fånigt poetisk över hur fantastiskt vackert det är ute nu och hur in i den norrländska själen lycklig jag är över den riktiga vintern. Men jag ska bespara er krystade rim. Jag lägger in en bild istället.




I torsdags var Lillmattes kompis E. på besök. Mamman och jag gick i samma föräldrargrupp och tjejerna föddes med bara några dagars mellanrum i början av november -06, så vi har legat på BB tillsammans. Nu är de så här stora!

På återseende, jag lovar :-)/Kakmonstret

Kolla in silvermedaljören på årets VM i lydnad, Trond Brustad med Doubleuse Cloudberry (Bajazz). Härligt att se en hund med sådan attityd och arbetsglädje. Om ni inte orkar se hela klippet kan ni ”spola fram” till 05.15 in på filmen. Vilket läggande! Hunden försöker verkligen arbeta emot de fysikaliska krafterna.

Just nu ligger den här ljuvliga varelsen ute och sover. Själv har jag laddat ner dagens skörd av höstbilder. Jag frossar i gula löv, rostbruna rosenbuskar och röda äpplen mot en klarblå himmel. Kan inte få nog.

I eftermiddag kör jag ut till flygplatsen för att hämta älskade systeryster. Längtar.

Varma höstkramar!/Kakmonstret

I torsdags var det fyra månader sedan Lilleman föddes. Jag firade det hela med att försöka dokumentera dagen. Här kommer en liten sammanställning:



Inget dåligt morgonhumör här inte!

05.30 Ammar.

05.30-07.15 Sover.

07.35-07.50 Blöjbyte, påklädning och prat- och mysstund.

07.50-08.10 Sitter i babysittern och tittar på när jag äter frukost.

08.10-08.30 Less på att sitta i babysittern. Sätter mig i soffan med honom.

08.30-08.40 Lite kinkig. Lägger honom i vagnen. Men han protesterar.

08.40 Påklädning.

08.50 Hänger med när jag skjutsar Lillmatte till dagis.


 
Den här tröskeln är det bästa sömnmedlet som finns.

09.10 Hemma igen, somnar som en stock i vagnen.

09.20 Vaknar, hungrig!

09.20-09.35 Ammar och myser.

09.35 Sprak i byxan.

Favoritplatsen = skötbordet

09.35-09.55 Blöjbyte. Konverserar lite och Lilleman leker med sina fötter, en ny favoritsysselsättning.

09.55-10.05 Ligger i vagnen i badrummet när jag duschar. Inte helt utan protest…

10.05-10.15 Ammar

10.15-11.00 Testar med babygymmet, babysittern och vagnen men inte nöjd någonstans.

11.00-11.25 Sover i bilen på väg till sjukgymnasen.

Sitter och tittar på en mamma som har nålar i kroppen. Inte så konstigt att han ser misstänksam ut!

11.30 vaknar

11.30-12.05 Sitter först i bilbarnsstolen. Jag får akupunktur liggande på sidan så jag kan förströ honom lite samtidigt. Efter halva tiden tar sjukgymnasten över.

12.05-12.10 Ammar hos sjukgymnasten.

12.10-13.40 Sover i bilen på väg hem och fortsätter att sova hemma.

Shoppingsällskap.

13.40-14.20 Biltur, först till affären och sedan för att hämta Lillmatte på dagis.

Väntar på att storasyster ska pyssla klart.



För tillfället riktigt nöjd på lekmattan.

14.20-14.45 Ammar och blöjbyte

14.45-15.45 Först Babygymmet och sedan babysittern. Inte nöjd någonstans. Men när han får sitta i mitt knä och titta på Lillmatte som dansar kiknar han av skratt.

15.45-16.20 Sover i vagnen inne.

16.20-16.45 Ammar. Vill sedan vara i min famn.

16.45-17.10 Liten stund babysittern och lekmattan, halvnöjd.

17.10-17.20 Sitter i min famn när jag äter middag.

17.20-17.30 Sover i vagnen inne.

17.30-17.40 Vaknar, ligger nöjt kvar i vagnen en stund.

17.40-17.50 Blöjbyte och pratstund vid skötbordet.

17.50-18.10 Ammar och sitter sedan i min famn.

18.15-Sover i vagnen.

 Sen orkade jag inte föra några mer logganteckningar…

Hej!/Kakmonstret

Kröp till kojs redan klockan 20.00 igår med förhoppningen om att få ta igen lite förlorad sömn. Resultatet blev:

23.00 vaknade och ammade.

00.30 vaknade och ammade.

02.30 vaknade och ammade, sen kunde jag inte somna om…

04.30 ammade, slumrade äntligen till.

05.15 Lilleman vaknade, men somnade om igen, det gjorde inte jag.

En riktig skitnatt. Känner mig lite sjösjuk.

I morgon fyller Lilleman 4-månader. Om jag orkar ska jag dokumentera dagen lite närmare, som ett minne för framtiden. När Lillmatte var bebis förde jag loggbok under en längre tid. Det grundade sig i ett behov av att få grepp om en tillvaro som kändes väldigt ny och stundvis kaotisk. Den här gången har jag inte känt det behovet, men tänker göra lite dokumentationer med jämna mellanrum för Lillemans och vår skull, som ett minne över en tid som trots sömnlösa nätter går rysligt fort.

På återzzzzeende/Kakmonstret

Idag hände något märkvärdigt. Lilleman satt i mitt knä, som vanligt. Visst kan han vara nöjd med att korta stunder ligga  på golvet eller sitta i babysittern, men favoritstället är knän, i obestämd form. Det behöver nämligen inte vara mitt specifika knä - tack och lov. Det går bra med andras knän också Han är inte så nogräknad.

Den här gången var det i mitt knä han satt, med ryggen mot min mage och blicken ut mot rummet. Men helt plötsligt hittade huvudet ett nytt rörelsemönster och han vände blicken uppåt, bakåt. Och där upptäckte han mitt ansikte. Vilket underbart, förvånat, leende jag fick. Om han hade kunnat prata hade han nog sagt något i stil med ”Hej mamma, sitter du där!??!! Vad roligt!”.

Här skulle det sitta fint med en bild av mig med sonen i famnen. Men jag hittar ingen. Det är baksidan med att vara den i familjen som är mest aktiv med kameran. Jag får påminna husse om att han knäpper några bilder ibland han också. Det är roligt att ha som minnen.

Den här hittade jag i alla fall. Den är från mitten av september. Då var Lilleman knappt 3-månader gammal.

Annars vet jag inte riktigt var den gångna veckan tagit vägen. Måndagen var seg. Jag hade sovit dåligt och var lite småförkyld. Lillmatte är ledig från dagis på måndagar och hon tyckte nog att jag var ett ganska trist sällskap för dagen därpå frågade hon ”får jag åka till dagis idag?”.

Tisdag och torsdag var jag hos sjukgymnasten för akupunktur mot foglossningen. Det är tur att jag går hos en barnvänlig sjukgymnast. Nålarna ska sitta i en halvtimme ungefär och Lilleman är ju med mig… Halva tiden brukar han kunna sitta i bilbarnstolen, men sedan får sjukgymnasten ta med honom på en liten rundvisning i lokalerna.

LIllmatte mumsar mellanmål. Men i ärlighetens namn var hon mer förtjust i snittarna med ägg och Kalles K. som jag gjorde dagen innan.

Lillmatte är lik sina föräldrar när det gäller kopplingen humör/födointag. Problemet är att det kan vara svårt att få henne att äta mellanmål. Och om hon inte gör det skär motorn fullständigt. I veckan tror jag att jag skapade ett fungerande koncept. Istället för vanlig smörgås, som hon vanligtvis knappt rör, gjorde jag små snittar med tandpetare mitt i. Lite pilligt, men hon uppskattade det. Vi får väl se om det bara är nyhetens behag…

Trevlig fortsättning på lördagskvällen!/Kakmonstret

En liten tjej med mycket vilja.

Jag tror jag ska ändra inriktning. Hädanefter ska fri uppfostran råda här hemma, för husfridens skull. Ordet ”nej” ska raderas från hårddisken. Nu ska den blivande 3-åringen få precis som hon vill – i alla lägen. Det ska bli skönt att slippa utbrotten. Det finns en hake dock:  Många gånger vet hon inte vad hon vill hon heller. Hur ska då en stackars trött mamma kunna göra rätt? Tål att tänkas på. Häromdagen ville den växande lilla människan att jag skulle rulla ihop ett A4-papper till en trumpet. Hur jag än gjorde blev det fel. Total katastrof. Eller som igår när jag berättade att vi inte fick öppna vattenkranarna (rengöring av vattensystemet i samhället var orsaken). En formel 1 bil skulle inte ha kunnat ändra position snabbare. Tårarna sprutade. ”DUMMA MAMMA!”.

Men till idag hade traumat bearbetats. Nu förklarade hon istället mycket moget att vi även var tvungna att informera pappan om att han inte får använda vattenkranarna. Hon är så stor och så liten samtidigt.

- Om du inte lyssnar stänger jag in dig där! Sa hon en dag med bister min och pekade på toaletten. Hon brukar kopiera det vi säger till henne. Men jag lovar, vi har aldrig hotat med att stänga in henne!

- Då stänger jag in mig själv då! Avslutade hon det hela med.

Det kan inte vara lätt att gå från bebis till liten person på så kort tid. Och storasyster har hon ju dessutom blivit. Självklart är det tufft. Hon är otroligt snäll och kärleksfull mot sin lillebror. Det är vi som får ta frustrationen. 

Och det ska gudarna veta att det är energikrävande att navigera fram på ett minfält. Men tuffast är det nog för Lillmatte själv.

Det ska visst finnas en bok som heter trotsboken. Jag tror att jag ska låna den/Kakmonstret 

En del av förmiddagen hade jag tänkt ägna åt tvätt och annat nödvändigt ont. Lillmatte var på dagis så det var bara Lilleman här hemma. Borde inte vara några problem att få lite gjort då, eller…? Tja, Lilleman var inte riktigt nöjd med tillvaron. Då fick jag ta till uteslutningsmetoden.

Provade amma. Nej, han var inte hungrig. Blev bara argare.

Testade att lägga sonen i babygymmet. Absolut inte!!!

Babysittern då? Nej, inte den heller.

Ligga i vagnen och titta på den där roliga, färgglada mobilen? Inte rolig alls idag.

Då tog jag till det säkraste kortet av alla: sitta i mammans knä. Det uppskattade han i 10 sekunder, sen startade protestsångaren sin repertoar igen.

Då var det bara till att bädda ner miniatyrmänniskan i vagnen, inget dumt alternativ alls egentligen. Betydligt roligare än hushållsarbete när solen skiner så inbjudande genom de skitiga fönsterrutorna.

Väl utomhus i den friska septemberluften blev Lilleman ett mycket nöjt barn och han tittade upp på mig med en blick som sa ”äntligen trillade polletten ner!”

Gick runt i trädgården och njöt av att vara ute. Värken struntade jag i. Tänkte istället på alla er stackare som sitter inomhus på dagarna. ;-)

 


Är det någon som kan namnet på de här fåglarna?

När jag styrde runt barnvagnen fastnade blicken på en av fågelholkarna. Jag har tidigare noterat att hålet delvis varit igentäppt. Då trodde jag, superornitologen, att det var någon fågel som gjort det lite hemtrevligt för sig där inne. Harkel, host, hrm. Finns det fåglar som är några centimeter långa och distinkt randiga i AIK’s färger???? Nästa fråga: hur blir man av med dessa exotiska fåglar?

Här startade spåret. En lycklig hund tuffar på.

Kroppen är ond mot mig, men det ägnade jag hela förra blogginlägget åt, så nog om det eländet. Istället kan jag berätta om äppelkakan som Lilmatte och jag bakade i eftermiddag. Inte världens godaste, men fullt tillräckligt mumsig. Kände mig enormt huslig när jag frös in det som blev över. Så om ni har vägarna förbi kan jag bjuda på hembakat :-)

Falco fick ännu ett korvspår på tomten. Fri som fågeln fick han jobba sig igenom vinklarna i eftermiddagssolen. Han har fått några ”på-tomten-spår” senaste veckan som jag inte bloggat om. Lite varierande kvalité, men hjärnjympa har han fått i vilket fall som helst. Och det är ju det som är syftet. Den här gången gick det riktigt bra. Han arbetade med låg nos och tappade bara spåret vid några tillfällen. Riktigt roligt att se. Gud vad sugen jag är på att köra ett riktigt skogsspår… Men, det var ju bara den lilla detaljen med Skurkhundens överdrivna lust på vilt. Hm. Kanske kan hitta viltfria skogsområden?




Här har han hittat en korvbit bland fallfrukten.

 

En extra klurighet med dagens spår var att Lillmatte absolut ville följa med när jag gick ut spåret... Sen sprang hon glatt efter Falco när han spårade. Men ingetdera verkade bekomma honom.



Här låg slutet = några extra krovbitar. Får kanske börja jobba med roligare slut om jag ska börja lägga spår så här frekvent, he, he!!!

Hög tid att gå och sova. Ska byta på Lilleman och krypa till kojs. Kram!/Kakmonstret

Sista veckorna har foglossningen så sakteliga blivit bättre. Vilken frihetskänsla! Jag har kunnat vara ute i trädgården och ta hand om fallfrukt och klippa vattenskott. I fredags röjde jag lite inomhus också. Såg ut som kriget. Men i min iver glömde jag nog bort att lyssna på kroppen. För i lördags hängav jag mig åt mer vattenskott och helt plötsligt kände jag hur kroppen bara tog slut och värken började komma tillbaka. Mega SUCK!!! Så nu går jag här inne och vankar igen.

Ibland kommer förbjudna tankar över mig. ”Tänk om jag aldrig blir riktigt bra?!??!”. Men jag försöker slå dem ifrån mig och komma ihåg att återhämtningen kan ta tid. Så länge som jag ammar får jag dessutom räkna med att återhämtningen går långsamt. Det är ett hormon som kroppen producerar under amningen som är boven i dramat.

När jag var som sämst funderade jag en hel del över sjukvården och framförallt på vad det bedrivs för forskning på området? Ibland känns det som om foglossning är något som man bara ska acceptera och finna sig i.  Men det vägrar jag acceptera.

Jag gjorde precis en sökning på Wikipedia för att se hur de beskriver fenomenet där. Det stod inte mycket. Och det som stod gjorde mig snarare upprörd. Här kommer ett citat:

Foglossning är fysiskt fenomen under graviditet då bäckenringens broskfogar under hormonernas inverkan mjukas upp och bäckenringens ben därmed lossar från varandra. Genom denna fysiska förändring förbereds kvinnans kropp för att föda barnet, genom att uppmjukningen ökar måtten i bäckenets in- och utgång med 1-2 cm. Så snart kvinnan har fött sitt barn och hormonnivåerna återgår till det icke-gravida tillståndet så stelnar åter broskfogarna och benringen blir stabil igen. (källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Foglossning 090928)

Jo tjena! Jag vet att det stämmer att de flesta blir besvärsfria direkt efter förlossningen. Men inte alla.

Vanligen upplever den gravida kvinnan inget utöver eventuellt en lätt trötthetskänsla i ländryggen i samband med foglossningen. (källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Foglossning 090928)

Bara för att göra bilden mer nyanserad kan jag berätta att det även kan kännas som om kroppen vore en kasperdocka som inte är riktigt monterad. Så där så att benen inte sitter ihop ordentligt med resten av kroppen. Kanske skulle man kunna jämföra med en hund som har grava höftledsfel. Skarp, plötslig smärta när du försöker lyfta en fot. Det var också en omöjlighet för mig att exempelvis byta vatten till Falco. Jag kunde inte böja mig framåt och tyngden av vattenskålen var mer än vad kroppen klarade av.

Dottern tycker att jag är tråkig (kan jag förstå...) så jag avrundar lite snabbt här, med slutorden :

Fram för mer forskning om foglossningens orsaker och botemedel - NU!!!

Hälsningar från Kakmonstret

Som småbarnsförälder har jag klivit in i en ny kulturell värld. Borta är tiden då husse och jag kunde konsumera två videofilmer på en och samma kväll. Ja, ni hör ju själva förresten, ”VIDEOFILM”. Rena stenåldersbegreppet.

Men istället har jag fått ta del av ett helt nytt utbud av kulturella uttryck. Det gör att jag numera går och nynnar på signaturmelodier som ”Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack” och ”Mysterier löser du och jag och Kalle, i Sysselstad!”. Det är tur att jag är så barnslig att jag med behållning kan titta på barnprogram.

I går morse satt Lillmatte och jag och vaknade till i TV-soffan. Lilleman satt i babysittern och tittade på oss istället för på TV'n. Underhållning nog för honom. Barnkanalen visade Fåret Shaun. En av mina absoluta favoriter. Jag skrattade till vid ett tillfälle. Då tittar Lillmatte på mig och säger med bestämd röst:

Skratta inte så mycket, han blir så rädd då!

Hon kommer förhoppningsvis att vänja sig vid moderns allt ifrån diskreta skratt :-)

Barnsliga hälsningar/Kakmonstret

Vi var ute på sjön en sväng i söndags. Lillmatte gillar redan båtlivet.

Hinner jag eller frosten före?

För några veckor sedan fick vi en tomatplanta av en granne. Husse grävde ner den lilla spröda växten i rabatten och sedan började livet som tomatodlare. Riktigt spännande måste jag erkänna! Egentligen tror jag att det var på tok för sent att plantera en sån liten stackare, men jag har sett det som ett spännande experiment. Och i fredags noterade jag att den ena tomaten faktiskt skiftat färg, från orange till svagt röd! Åsynen gjorde mig löjligt glad. Totalt är det åtta små tomater som jag tittar till varje dag, som om de vore små kycklingägg i väntan på att spricka.

Håll nu tummarna för att några hinner bli klara innan det blir för kallt./Kakmonstret

"Livet har sina ljusa stunder" 

Förra gången jag fick ett infall av plötslig husmoderlighet blev resultatet en ganska misslyckad skapelse. Titta in här får ni se själva... Men som den gamla ridskoletjej jag är vet jag att det är viktigt att inte låta ett platt fall stå i vägen för nya äventyr. ”Upp i sadeln igen” var mitt motto för dagen när jag med liv och lust kastade mig över ägg, socker, mjöl – och plommon. Det hela skulle resultera i en plommonkaka. Receptet tog jag från en ny upptäckt i bloggvärlden: Mamma Mat. Ett till synes busenkelt recept. Men det är tyvärr ingen garanti för att det ska bli bra när det är jag som står bakom degbunkarna...

Hur gick det då? Jo, tack, riktigt bra! Får väl erkänna att jag hade praktiskt och moraliskt stöd av svärmor som är på besök. Men jag känner mig nöjd med mig själv i alla fall.

Ljummen plommonkaka, vaniljglass och eftermiddagskaffe i en solig trädgård tillsammans med familjen. ”Livet har sina ljusa stunder”/Kakmonstret