Revansch!



"Livet har sina ljusa stunder" 

 

Förra gången jag fick ett infall av plötslig husmoderlighet blev resultatet en ganska misslyckad skapelse. Titta in här får ni se själva... Men som den gamla ridskoletjej jag är vet jag att det är viktigt att inte låta ett platt fall stå i vägen för nya äventyr. ”Upp i sadeln igen” var mitt motto för dagen när jag med liv och lust kastade mig över ägg, socker, mjöl – och plommon. Det hela skulle resultera i en plommonkaka. Receptet tog jag från en ny upptäckt i bloggvärlden: Mamma Mat. Ett till synes busenkelt recept. Men det är tyvärr ingen garanti för att det ska bli bra när det är jag som står bakom degbunkarna...

 

Hur gick det då? Jo, tack, riktigt bra! Får väl erkänna att jag hade praktiskt och moraliskt stöd av svärmor som är på besök. Men jag känner mig nöjd med mig själv i alla fall.

 

Ljummen plommonkaka, vaniljglass och eftermiddagskaffe i en solig trädgård tillsammans med familjen. ”Livet har sina ljusa stunder”/Kakmonstret


Misslyckad husmoder



Ska det va' på detta viset?

Igår fick jag ett infall av husmoderlighet. Eller kanske var det bara lite sötsug som kom över mig? Kanske en kombination. Hur som haver föreslog jag för dottern att vi skulle baka en sockerkaka. Hon nappade glatt på erbjudandet. Lilleman parkerade vi i babysittern på köksgolvet bakom oss. Själva bakprocessen gick över förväntan. Inga större mängder mjöl på köksgolvet och jag kom ihåg alla ingredienserna. Jo då, jag använde ett recept, men det är ingen garanti för att allt kommer med i bunken... Det vet jag av erfarenhet. Det borde kanske vara en självklarhet för någon som kallar sig själv Kakmonstret i bloggen... Men sanningen är den att jag ytterst sällan bakar.


När jag efter noggrant vispande ställde in kakan i ugnen var jag riktigt nöjd med mig själv. Det var kanske inte den mest avkopplande aktiviteten, med en Lilleman som missnöjt satt och grymtade i bakgrunden. Men Lillmatte tyckte att det hela var roligt och jag kände stolt att jag fått till en riktigt trevlig "mor-dotter-aktivitet". Så långt allt väl.


När vi sedan satt och åt tittade husse in i ugnen och utbrast något i stil med "oj då!". Jag följde hans blick och kunde snabbt konstatera att en stor del av kakan var på väg över bakformskanten. "Skräp! Jag misstänkte att formen var för liten!!" löd min frustrerande förklaring. Det var lite sent påtänkt, så vi lät kakan fortsätta leva sitt Houdiniliv inne i den varma ugnen. Själv kände jag hur mina nyligen intjänade husmoderspoäng snabbt gick upp i rök.


Det var inte helt lätt att bedöma när den kraterliknande saken var färdiggräddad. Men jag tog ut formen och ställde den att svalna på köksbänken. När det var dags för fika fick jag använda en kniv för att få loss kakan från formen. Eller delar av kakan, för allt följde inte med. Husse konstaterade försiktigt att jag nog hade använt för lite smör när jag smörjde formen... Någon vacker kaka blev det inte, men smaken var det faktiskt inget fel på. Och jag tänker inte låta den här motgången knäcka mig! Det blir fler försök.




Resultatet! Hm, modern konst?

Jag återkommer med fler bakverk ;-)/Kakmonstret


Operation matlagning

God mat är verklgen ett stort glädjeämnen i livet och jag har utvecklat ett omåttligt stort matintresse. Det tar sig lite olika uttryck: Jag ser gärna på matlagningsprogram på TV. Jag får skärpa mig varje gång det är bokrea så att jag inte släpar hem en massa kockböcker. En stor behållning av att vara ute på resor är att lära känna landet via gommen. Ja, och synen också för den delen, jag kan dreggla över en välfylld fiskdisk...  Jag är också väldigt beroende av att äta med regelbundenhet.  Jag skulle aldrig komma på tanken att åka hemifrån utan frukost i magen, eller hoppa över lunchen. En dietists dröm helt enkelt!

Det finns dock en liten hake i detta. Jag har aldrig riktigt lärt mig att laga mat!!! När jag flyttade hemifrån levde jag på studentmat några år. Det vill säga nudlar, nudlar och... nudlar! Sen blev det en och annan fiskpinne och när jag skulle lyxa till det lagade jag potatis- och purjolökssoppa. För 14 år sedan (hjälp vad tiden går!)  träffade jag husse, som visade sig vara en utmärkt kock. Jag å andra sidan är en hejare på att diska, så vi kompletterar varandra bra. De få gånger jag lagar mat blir jag oftast missnöjd. Jag ska väl erkänna att jag blivit rätt kräsen med åren... 

Men nu ska det bli ändring på mitt matlagninsgshandikapp! husse och jag har bestämt att jag ska laga mat en gång i veckan. I går var det dags för andra gången. Jag valde att göra en lätt variant av lasagne, där man kokar såsen och köttfärsen ihop. Husse fanns tryggt vid min sida och kom med lite uppmuntrande tillrop och kloka råd när det behövdes. Och resultatet då? Jo, det blev faktiskt gott!

image164
Här är resultatet! Nu får vi se vad jag hittar på nästa söndag.


RSS 2.0