Falco

Lillmatte och Lilleman trivs i varandras sällskap. Det värmer i hjärtat.

Lilleman är nu åtta månader och vi börjar skönja ett mönster i hans tillvaro. Vågar inte kalla det regelbundna rutiner ännu, men nästan. En dag i Lillemans liv ser ut ungefär så här:

 

Han vaknar tidigt och ammar. Sen somnar han om en stund och sover i bästa fall till 07.00. Vi pratar och myser en stund och sen kliver vi upp. Av med pyjamasen, på med ren blöja och kläder. Lek på golvet.

Sonen gör allt för att ta sig från lekfilten ut på det kalla köksgolvet. Spänningsfaktorn är tydligen högre där. Han kryper inte ännu (tack och lov!), men hasar bakåt. Vi får plocka fram honom under möblerna med jämna mellanrum när han kilat fast sig.

Gröt vid 08.30.

Sover i vagnen på förmiddagen.

 

Lunch vid 11.30. Puré på burk. Ofta får vi får vi pocka och locka lite för att få i honom en portion. Fick Lilleman välja skulle han bara äta gröt och bröstmjölk.

 

OK, det var inte gröt den här gången, men smakade rätt bra i alla fall.

Mellanmål vid 14.30.

Sover i vagnen på eftermiddagen, ibland före mellanmålet och ibland efter. Vissa dagar tar han också en kort powernap på kvällskvisten.

 

Några minuter senare sov han gott ute.

Middag vid 17.00. Sen försöker vi klämma i honom lite gröt vid 18.30. Tyvärr har han fortfarande inte insett fördelen med välling… Hoppas att det vänder.

På med pyjamasen efter gröten. Söver honom i vagnen mellan 19.00-20.00. Efter en timme brukar han vakna, vrålhungrig. Ammar.

 

När jag går och lägger mig vid 21.30 bär jag med honom upp. Han sover bredvid mig i sängen. Spjälsängen fungerar istället som en utmärkt klädhängare och allmänt förvaringsutrymme. Ibland ammar jag lite då också. Ibland inte. Sen vaknar han mitt i natten och ammar en gång.

 

Så där ja. Sen morgonamningen och då har det gått ett varv.

 

Är det något jag har lärt mig under tiden som mamma är att nuet och vardagens bestyr och händelser är det som står i fokus. Därför skriver jag de här små minnesnoteringarna. För min egen skull och för barnens skull. En form av dagboksanteckningar för framtiden.

 

Hej så länge/Kakmonstret

 

Hoppas inte att husse läser det här blogginlägget... Det är nämligen ingen handske i damstorlek som Skurkhunden leker med ;-) 

Idag fick vi äntligen se solen igen. Det är nästan tre veckor sedan sist. Tänk vilken magisk förvandling; det gråa och tråkiga blir gnistrande vackert.

 

Efter lunchen packade jag ner Lilleman i vagnen och tog med mig en själaglad Skurkhund på promenad. Ja, promenad förresten, det var en lätt överdrift. Några kliv utanför tomten är kanske en mer korrekt beskrivning. Foglossningen har känts bättre sista tiden och då brukar det komma ett bakslag när jag glömmer bort (läs: förtränger) att kroppen fortfarande har sina begränsningar. Jag var uppenbarligen igång lite för mycket i helgen och det straffar sig nu.

 

Men lite fotograferande och bus med Skurkhunden fick jag till i alla fall.

 

I övrigt har jag snöat in fullständigt på Photoshop senaste veckan. När barnen har somnat på kvällarna har jag satt mig ner och testat olika funktioner och verktyg. Mest för att lära mig hur programmet är uppbyggt. Varje kväll har jag lärt mig något nytt och det motiverar mig att fortsätta. Det är riktigt farligt att öppna programmet för tiden försvinner fullständigt. Helt klart beroendeframkallande.


Kolla in skuggan!

Jädrar i det! Samtidigt som jag skriver detta tar herrarna OS-guld i stafetten!!!

Hurra, hurra, hurra, hurra!!!/Kakmonstret

Nej, ränderna går aldrig riktigt ur. Under hela mellan- och högstadiet levde jag på stallet som ridskoletjej och hästskötare. När jag flyttade till Karlskrona blev jag ridskoletjej igen i några år, innan Skurkhunden kom in i familjen. Jag kan bara konstatera att det är få saker som är så avkopplande som att vara i ett stall. All eventuell stress bara rinner av en i dörröppningen. (Bilden tog jag på Visingsö 2008).

När SVT planerade och lanserade serien "Ponnyakuten" hade de nog inte räknat med gamla 40-åriga avdankade ridskoletanter som en viktig målgrupp. Och det är det säkerligen inte heller. Men här har ni en trogen tittare… Jag är ett hängivet fan och har som måndagsritual att titta på det senaste avsnittet på SVT Play. Kan jag dessutom tajma in det med morgonkaffet är lyckan total.

 

Det knixiga är att få till det så att båda barnen är nöjda med att antingen undersöka väl utvalda leksaker (Lilleman) eller pyssla, rita och leka (Lillmatte) under de 30 minuter som programmet pågår. Jag lyckas aldrig fullt ut. Det är tur att det finns en pausknapp.

 

I övrigt sitter jag och gläds åt TV-bilderna som upprepar Charlotte Kallas lopp och målgång. Vilken tjej! Vilket lopp! Men oj så nära att hon ramlade. Jag trodde att hjärtat skulle stanna.

 

OS-guld, OS-guld, OS-guld!!/Kakmonstret 

Lillmattes dagisvistelse blev mycket kort idag. Jag skulle precis säga ”hej då” när ett av barnen kräktes ute på gården. Nej!, tänkte jag. Min fasa stavas nämligen V-I-N-T-E-R-K-R-Ä-K-S-J-U-K-A. Jag är långt ifrån ”äckelmagad”, men när det kommer till magsjuka så… Jag klarar det inte. Varken när jag själv är dålig eller när Lilllmatte har trillat dit. Och nu när jag har Lilleman att ta hand om är jag extra försiktig. Sagt och gjort. Lillmatte fick vara kvar på dagis den timme som de skulle vara ute och leka. Sen hämtade jag hem henne till den trygga, smittfria,  karantänen.

 

Till något helt annat. Jag har avlagt ett lite annorlunda nyårslöfte i år: jag ska lära mig grunderna i Photoshop Elements. Inget konstigt egentligen, men just därför är det dags att gå från ord till handling, på riktigt. Jag satt och testade lite funktioner idag och fick bland annat följande resultat:

 

Originalet. Färgerna är inte korrekt återgivna. Tindra har en mycket rödare ton i verkligheten.

 

Den redigerade kopian. Några knapptryck och bilden är nu mer verklighetstrogen.

God kväll!/Kakmonstret

För drygt ett år sedan flyttade mamma, DrD och lillebror till Karlskrona. Fortfarande känns det helt fantastiskt att vi har så nära till varandra. Från att behöva packa bilen till bristningsgränsen och köra 8-9 timmar, till att nu enkelt kunna titta förbi och säga hej. Med två små barn är det också en enorm trygghet att ha dem här på plats. Som den gången när Lilleman var en vecka gammal och helt plötsligt blev mörkblå om benen när jag ammade. Sjukvårdsupplysningen rekommenderade att vi skulle åka in till sjukhuset. Då kastade vi oss på telefonen och ringde mamma. På nolltid var hon här för att passa Lillmatte som låg och sov. Det var tur att trafikpolisen inte hade någon fartkontroll just den kvällen…

 

Nu till den glada nyheten som jag ”hintade” om i ett tidigare inlägg: Karlskronafamiljen kommer nämligen att kompletteras med en mycket viktig puzzelbit, ingen mindre än Systeryster!!! Hon har fått jobb i Ronneby och kommer att flytta från Gävle för att bosätta sig i Karlskrona. Jag är så lycklig. Världens bästa moster och min kanonsyster kommer hit. Helt overkligt men sant.

 

Systeryster söker förresten boende i Karlskrona, fräsch hyresrätt alternativt bostadsrätt. 2-3 rum och kök. Om du känner till någon trevlig lägenhet som är till salu, eller som blir ledig nu i vår, får du gärna maila mig på [email protected]

 

Glada hälsningar/Kakmonstret




P.S Jag har ju glömt att nämna Tindra, mamma och DrDs hund. Falco och hon är riktiga kompisar. D.S

Torsdagen och fredagens fantastiska vinterpromenader.

Hittade en helt fantastisk funktion på Moderskeppets blogg. De presenterade en programvara, Shape Collage, som gör collage av foton. Jag laddade ner programmet och testade. Vilken upptäckt! Det var hur lätt som helst att sätta sig in i verktyget, verkligen användarvänligt. Och framför allt dunderroligt!  




Lite bilder från november och december 2009.

Måste bara göra några försök till. Det här var ju barnsligt skojigt.

Kakmonstret

Varje gång jag tar upp bloggandet efter en paus tänker jag att ”NU ska jag bli en sån där beundransvärd bloggare som kreativt och pålitligt publicerar inlägg, år ut och år in, utan tråkiga uppehåll”. Men jag får nog acceptera att jag är lite mer av en säsongsskrivare. Ingen vet hur lång den här skrivarsäsongen kommer att vara. Men nu är jag igång igen!

 

Jag skulle vilja börja med att berätta en glad nyhet, men jag måste först kolla med källan om det är OK att jag offentliggör det hela. Sen skulle jag kunna bli fånigt poetisk över hur fantastiskt vackert det är ute nu och hur in i den norrländska själen lycklig jag är över den riktiga vintern. Men jag ska bespara er krystade rim. Jag lägger in en bild istället.




I torsdags var Lillmattes kompis E. på besök. Mamman och jag gick i samma föräldrargrupp och tjejerna föddes med bara några dagars mellanrum i början av november -06, så vi har legat på BB tillsammans. Nu är de så här stora!

På återseende, jag lovar :-)/Kakmonstret