Falco

Välkommen till världen, älskade barn

Jag brukar inte drabbas av någon större skrivkramp när jag ska blogga. Men nu när jag ska försöka få ner på pränt vad som hänt den senaste veckan, då vill inte hjärnan sortera ner rätt ord i fingrarna. Av den anledningen har det här inlägget dröjt några dagar... Jag har istället prioriterat att leva i en liten bubbla tillsammans med familjen, speciellt tillsammans med den lille nyfödde krabaten som nu ÄNTLIGEN är här!

Vi tar det från början. Måndagen den 22/6 hade jag en tid för igångsättning på förlossningen. Egentligen ville jag inte riktigt bli igångsatt, så jag hoppades in i det sista att förlossningen skulle starta av sig själv. Och min starka önskan blev till verklighet. Dagen innan igångsättningen började jag känna av något som först liknade regelbundna mensvärkar. Det pågick hela eftermiddagen. Mormor BiS kallades in för att hämta lillmatte, för säkerhets skull. Mot kvällen avtog värkarna något så jag gick och lade mig 19.30 för att vila/eventuellt sova för natten. Slumrade till men fick gå upp 22.00 då det började göra ont igen.

Husse var då på väg upp ur TV-soffan för att gå och lägga sig. "Gör du det" sa jag först. "Jag ropar om det blir någon förändring". Under tiden som husse gjorde sig i ordning tilltog värkarna och jag började misstänka att vi kunde glömma tanken på någon god nattsömn. Jag ringde istället in till förlossningen och de rekommenderade att jag skulle ta ett bad. Sagt och gjort. Något längre plaskande i badkaret blev det dock inte. Vi gjorde oss istället snabbt i ordning och körde in till förlossningen. Där i bilen var jag oerhört tacksam att vi inte bor i Västerbottens inland med kanske 20 mil till närmaste sjukhus. Inne på förlossningen togs vi emot av barnmorskan P. Jag fick genast förtroende för henne och det kändes bra. Hon undersökte mig och konstaterade att jag redan var öppen 5 cm. Det var en obeskrivlig lättnad att första delen av förlossningsarbetet gått så förhållandevis smidigt.

Resten av resan var inte fullt lika lättsam... Jag önskar att jag kunde säga att jag kände mig "som en urmoder" och "att jag såg varje värk som ett bevis på att bebisen snart skulle komma". Eller kanske något i stil med att "det gjorde ont men var så mäktigt att det överskuggade all smärta". Nej, sanningen är den att det gjorde så in i H-vete ont och jag tänkte "föda barn är INTE min grej!". När det började närma sig fasen för bebisen ätt komma ut blev det dessutom uppenbart att mina fogar skulle bli ett problem. När barnmorskan försökte hjälpa mig att hitta en ställning där bebisen skulle möjliggöras att komma ut kändes det som om bäckenet skulle brytas sönder. Den smärtan var nästan värre än själva värkarna.

Men ut kom han, trots allt. Och för fösta gången fick jag känna min sons kropp mot min mage och bröst. Fullt frisk och med ett befriande skrik tog han sina första andetag. Kort därefter började han smaka på sina första droppar bröstmjölk. Kan man säga att det är något annat än livets mirakel?

Jag känner en stor ödmjukhet och tacksamhet över att allt ändå gick bra. Och att det just nu ligger och sover ett fullt friskt barn några meter ifrån mig. Jag känner också en stor skillnad i att bli mamma för andra gången. Nu vet jag mer vad det handlar om och kan ta dagen som den kommer med större lugn och tillförsikt.

Som ett litet P.S vill uppmuntra alla som varit med om en jobbig förlossning att kontakta Ofeliakliniken i Karlskrona, eller motsvarande där du bor. Jag hade många tankar och känslor kring upplevelsen av den första förlossning som låg och gnagde hos mig. När jag fick reda på att jag var gravid tog jag tjuren vid hornen och bokade tid för samtal. Och det är jag mycket tacksam för idag. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det mycket tidigare.

Hej för den här gången. Nu ska jag kliva tillbaka in i min bubbla.