Några tuffa månader
Snart ska jag bli storasyster!
Hmm. Hur ska jag nu kunna sammanfatta den tid då jag varit osynlig på bloggen...? Sist jag tassade förbi här var i slutet av augusti. Sedan dess har det hänt en hel del. Den i särklass viktigaste nyheten är att ett nytt liv började ta form under hösten. Ett mirakel och människobarn som förhoppningsvis kommer att titta fram vilken dag som helst. Början av graviditeten var väldigt lik den förra: jag var oändligt trött och kopiöst beroende av att äta med jämna mellanrum för att hålla illamåendet borta. Och "jämna mellanrum" innebar ungefär varannan timme... Efter nyår fick jag någon form av inflammation i brosket som förbinder revbenen med bröstbenet (om jag har förstått det hela rätt). Det kändes som om någon högg in en kniv i sidan på mig. Behandlingsmöjligheterna var begränsade då jag inte kunde äta antiinflammatorisk medicin. En sjukgymnast kunde i alla fall lindra besvären så att det hela blev hanterbart.
Sen började blodtrycket göra sig påmint. Eftersom jag fick havandeskapsförgiftning när jag väntade lillmatte tog både jag och MVC signalerna på allvar. Det innebar sjukskrivning i slutet av april. Mycket välbehövligt. Vi har dessutom gått in i en stor omorganisation på jobbet som fört med sig nya spännande arbetsuppgifter och utmaningar, men i samma veva ohälsosamt mycket arbete som inte riktigt varit sunt ens för de "ogravida" och absolut inte förenligt med "mitt tillstånd". Det hela hade nog kunnat sluta riktigt illa om jag inte gått hem i tid.
Blodtrycket är nu bra. Däremot är foglossningen riktigt elak. Jag har inte kunnat promenera med stackars Falco på flera månader och nu får jag ta kryckor till hjälp för att ta mig fram. Oerhört frustrerande! De dagar då jag mår som sämst svär jag över trösklarna här hemma. Det gör helt enkelt för ont att lyfta benen över dem. I morgon ska jag in till förlossningen. Där ska de göra en bedömning om hur "mogen" min graviditet är. Beräknad förlossning är den 11 juni. Tanken på att gå över tiden känns INTE tilltalande. Jag gör halvhjärtade försök till att peppa mig själv genom att försöka se det hela som en nyttig livserfarenhet. Det finns ju faktiskt människor som har kronisk värk och/eller funktionshinder. Det är nyttigt att få en liten inblick i vad de brottas med, varje dag, året om.
Nog tjatat om den medicinska delen av graviditeten - visst känns det tungt, och jag är extremt trött på en kropp som inte vill samarbeta. Och ibland får jag påminna mig själv om vad som faktiskt ska hända. För trots att jag varit med om det en gång tidigare är det svårt att riktigt begripa, precis som livets alla mirakel kan vara svåra att ta till sig, att det faktiskt är en liten person som rör sig i min mage. En egen individ som jag, trots allt, snart kommer att få träffa för första gången. Det är obegripligt stort.
