Falco

Det är en förmån att få ta del av Lillmattes utveckling. Det en resa som är oerhört spännande att följa. Varje dag säger hon något som jag tänker att jag ska lägga på minnet. Men tyvärr är mitt närminne stundvis i klass med  Doris i ”Hitta Nemo”… Tack och lov har jag hunnit kasta mig över penna och papper några gånger för att föreviga det hela.

Dialog 1

Lillmatte sitter och gör pärlhalsband på golvet i köket. Jag ber henne flytta till en matta så att inte pärlorna ska trilla ner i springorna mellan de gamla träplankorna. Men Lillmatte har en annan lösning på problemet:

- Sen kan vi ta upp dem med en gaffel.

Mycket riktigt en strategi husse och jag använt oss av tidigare, och det har hon tydligen noterat.

- Det är svårt, förklarar jag vuxet.

- Men man måste försöka! svarar hon direkt med en självklar ton.

Slut på diskussionen.


Dialog 2 och 3
Husse arbetar hemifrån och har sitt kontor på övervåningen. En av de första dagarna efter semestern hittar jag Lillmatte på väg upp i trappan. Hon noterar att jag ser henne och förekommer mina invändningar med en pillemarisk min:

- Jag låter pappa ifred.

- Jag stör inte!

 Senare samma dag hittar jag henne återigen i trappan, den här gången med nya argument:

- Jag vill gå upp och vila, säger den lilla fröken med en mycket snusförnuftig ton.

När jag påtalar att hon nyligen vaknat efter vilan byter hon strategi.
 
- Jag ska bara sitta här och tänka lite!

Vad får hon allt ifrån…?


Dialog 4
Vi leker i köket och Lillmatte har hoppat in i en kartong och gömt sig.

- H. var är du?

- Jag är borta. Jag sticker till Frankrike!

En blivande globetrotter?

Dialog 5
Lillmatte kan stundvis leka riktigt bra för sig själv. Många gånger pratar hon högt och jag är inte sen att tjuvlyssna. Ibland kastar jag mig in i låtsasvärlden jag också. Förra veckan satt dottern och lekte med något som skulle föreställa en båt.

- Var ska båten åka? frågar jag.

- Den ska åka och köpa Julklappar.

Vadå ”köpa” tänkte jag halvt desperat. Hon är inte ens tre år fyllda och borde ha många år kvar i tron att det är tomten som kommer med klapparna. Jag ställer därför snabbt en följdfråga för att få besked:

- Ska tomten komma med dem sen?

- Nej, pappa ska gå ut och hämta dem.

Hjälp! Hon har väl inte slutat tro på tomten redan?!!???


Dialog 6

Lillmatte kommer in i köket med två gosedjur i famnen, en råtta och en katt. Skojig kombination… by the way.

- Mamma titta vilka fina vänner jag har.

Sen kryper hon ner i Skurkhundens korg och börjar prata med de nyafunna vännerna.

- Ni är så mysiga och gulliga!

Det får bli slutorden för den här gången. Jag återkommer med fler episoder/Kakmonstret




En härlig tjej!

Lite vildvuxna björnbär från trädgården

När jag hasade omkring i slutet av graviditeten drömde jag om saker som jag skulle göra när mina krämpor övergivit mig. En önskan som ofta kom över mig var (är!) av det lite besynnerliga slaget: jag längtar tills jag kan ge mig ut i trädgården med röjsågen i höftbältet, skyddsglasögonen på näsan och hörselskydden på huvudet. Och för er som inte har samma böjelse ska jag kanske förtydliga att en röjsåg inte är en såg i egentlig mening, utan mer som en jättetrimmer.

Vi har ett pyttehus, men trädgården är stor och växtlighetens krafter är imponerande. Jag gillar visserligen trädgårdar av det mer "naturliga" slaget, men lite tukt och förmaning behöver även dessa för att inte växa igen helt. Att bära omkring på någon tung röjsåg är inte att tänka på ännu, men igår slog det mig att vi har en liten eldriven grästrimmer som ligger och samlar damm i källaren. Lycklig över att äntligen kunna bedriva lite trädgårdsarbete gav jag mig i kast med att korta ner lite vildvuxet gräs på tomten. Ganska snart gjorde jag en upptäckt: det höga, fuktiga gräset var en mysig boplats till flertalet mördarsniglar. Och de är ju inte så snabba att de hinner krypa ifrån en trädgårdsromantiker som äntligen kan göra lite nytta i det gröna rummet. "SLASK!" och sedan hade jag resterna av kräldjuren spridda lite varstans på trädgårdsmästarkroppen.

Arbetet pågick inte så länge eftersom den förbaskade tråden i trimmern tog slut ganska snart. Men väl var nog det, för sen fick jag gå in och stoppa i mig två Alvedon. Trädgårdsarbete är kanske inte den bästa rehabiliteringen mot min envisa foglossning. Men det var roligt!

Innan jag hade hunnit duscha av mig resterna av de slemmiga djuren frågade Lillmatte om vi inte skulle åka till mormor.

- "Snart" svarade jag, "jag måste bara duscha."

"Varför det?" (Lillmatte köper inga dåligt underbyggda argument!)

"Jag har en snigel i pannan."

Det tyckte dottern var hejdlöst roligt. Hon tog det hela som ett stort skämt och fick sig ett rejält skrattanfall.

Jag brydde mig aldrig om att förklara att det var dagens sanning..

Hej så länge/Kakmonstret

Ska det va' på detta viset?

Igår fick jag ett infall av husmoderlighet. Eller kanske var det bara lite sötsug som kom över mig? Kanske en kombination. Hur som haver föreslog jag för dottern att vi skulle baka en sockerkaka. Hon nappade glatt på erbjudandet. Lilleman parkerade vi i babysittern på köksgolvet bakom oss. Själva bakprocessen gick över förväntan. Inga större mängder mjöl på köksgolvet och jag kom ihåg alla ingredienserna. Jo då, jag använde ett recept, men det är ingen garanti för att allt kommer med i bunken... Det vet jag av erfarenhet. Det borde kanske vara en självklarhet för någon som kallar sig själv Kakmonstret i bloggen... Men sanningen är den att jag ytterst sällan bakar.

När jag efter noggrant vispande ställde in kakan i ugnen var jag riktigt nöjd med mig själv. Det var kanske inte den mest avkopplande aktiviteten, med en Lilleman som missnöjt satt och grymtade i bakgrunden. Men Lillmatte tyckte att det hela var roligt och jag kände stolt att jag fått till en riktigt trevlig "mor-dotter-aktivitet". Så långt allt väl.

När vi sedan satt och åt tittade husse in i ugnen och utbrast något i stil med "oj då!". Jag följde hans blick och kunde snabbt konstatera att en stor del av kakan var på väg över bakformskanten. "Skräp! Jag misstänkte att formen var för liten!!" löd min frustrerande förklaring. Det var lite sent påtänkt, så vi lät kakan fortsätta leva sitt Houdiniliv inne i den varma ugnen. Själv kände jag hur mina nyligen intjänade husmoderspoäng snabbt gick upp i rök.

Det var inte helt lätt att bedöma när den kraterliknande saken var färdiggräddad. Men jag tog ut formen och ställde den att svalna på köksbänken. När det var dags för fika fick jag använda en kniv för att få loss kakan från formen. Eller delar av kakan, för allt följde inte med. Husse konstaterade försiktigt att jag nog hade använt för lite smör när jag smörjde formen... Någon vacker kaka blev det inte, men smaken var det faktiskt inget fel på. Och jag tänker inte låta den här motgången knäcka mig! Det blir fler försök.

Jag återkommer med fler bakverk ;-)/Kakmonstret

Spana in potatispajen längst upp, den var minnesvärd!

I lördags styrde vi kosan mot Helsingborg för andra gången inom loppet av några veckor. Vi var bjudna till husses kusiner på kräftskiva, en inbjudan som vi inte kunde motstå. Ett klokt beslut visade det sig, för det blev en mycket lyckad kväll. Det fantastiska vädret gjorde det möjligt att duka med långbordet och de kulörta lyktorna ute i trädgården. Och tur var väl det, med tanke på att sällskapet bestod av runt 13 barn och minst lika många vuxna. Det hade blivit lite trångt att husera hela sällskapet inomhus i händelse av regn...

Barnen hade superroligt tillsammans och de sprang runt i glädjerus större delen av kvällen. Själv njöt jag av den varma sommarbrisen, den goda maten och det trevliga umgänget. Sen är det alltid något speciellt med att vara på Råå  sommartid. Det är ett så vackert ljus och det är något speciellt över att kunna beskåda Danmark på andra sidan sundet. Råås vackra gamla stenhus som den här tiden pryds av prunkande rosenbuskar och stockrosor gör ju sitt till den charmiga känslan.

När Lilleman skulle sova tog jag en kort promenad ner till vallarna. Jag var inte ensam om att vara ute och njuta av den vackra sommarkvällen. Människor cyklade efter Kustgatan, satt på bänkar och njöt av utsikten eller promenerade efter Råå vallar.

På återseende/Kakmonstret

Han vet inte om det ännu, men snart ska vi damma av oss båda!

Skurkhunden har verkligen fått stå åt sidan de sista månaderna. Jag har inte ens kunnat promenera med honom pga foglossningen och någon träning har det definitivt inte varit tal om heller. Det är tur att han har lugnat ner sig så mycket som han har - annars hade han drivit oss till vansinne vid det här laget! Nu är han sex år fyllda och det arbete vi trots allt lagt ner på honom har givit resultat. Han har utvecklats till en hanterbar och trevlig hund som fungerar väl i de flesta situationer (ja, förutom det sorgliga kapitlet med hans aptit på rådjur och annat vilt, där har vi tyvärr misslyckats, det måste jag erkänna).

Tro det eller ej, men jag har faktiskt börjat bli lite träningssugen. Kanske har rapporter på nätet från diverse kennelträffar och träningsläger haft en positiv inverkan. Dessutom har jag ett behov av att få kliva ut ur mammarollen ibland. Jag vet dock inte hur realistiskt det är att komma igång med någon regelbunden träning. Lilleman är en ganska vaken krabat och jag kan aldrig veta i förväg om hans sovstunder ska vara långa eller korta. Men när Lillmatte börjar på dagis om några veckor borde jag väl kunna knycka åt mig några minuter här och där...

Någon högre målsättning på en framtida tävlingskarriär har jag inte, men jag vet av erfarenhet att jag behöver konkreta tävlingsmål för att få den välbehövliga sparken i baken och för att det ska bli någon kvalitet i träningen. Och det vore synd att lägga ner allt vad träning och tävling heter. Jag tycker ju att det är så roligt och Skurkhunden mår bra av det. Dessutom lär jag mig alltid något på vägen som jag kan ha nytta av till framtida hundar - om sisådär en 20 år när jag har mer tid att lägga ner på hunderiet...

Eftersom jag har lite svårt att komma igång med den praktiska delen av hundträningen just nu så tar jag mig an frågan via en mer teoretiskt vinkel istället. Igår fick jag nämligen ett trevligt paket med posten. Det innehöll Kenth och Niina Svartbergs bok "Med sikte på 10:an" samt träningsguiderna som hör till. Jag gick en tävlingspsykologikurs för Niina Svartberg för något år sedan och den var mycket givande (kan absolut rekommenderas!) och jag har läst hennes bok "Lyckas på tävling" (läs den!), så förväntningarna är höga på den nyinförskaffade boken. Förhoppningsvis kan den vara en inspirerande hjälp på vägen så att jag verkligen kommer igång med träningen också... och inte bara skriver om det här!

Mycket varma hälsningar/Kakmonstret

Hon uttalade de magiska orden, sen fortsatte hon att titta ut genom bilfönstret

Vi sitter i bilen och väntar på husse som handlar inne på Konsum. Lilleman sover och Lillmatte sitter tyst i sin bilbarnstol. Själv sitter jag försjunken i mina egna tankar. Då bryts tystnaden:

- Mamma... 
- Ja?

- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också!

Mitt hjärta växer/Kakmonstret

Lilleman sover gott i styrbordskojen

Sitter i vardagsrummet, omgiven av en stor hög med flytvästar och väskor. Igår kom vi hem efter några dagar på sjön. Premiär för sommaren och premiär för Lilleman. Någon jordenruntsegling kan vi knappas skryta med, men det kändes ganska stort att bara tuffa ut till Tromtö Nabb. Lilleman sov sig igenom den dryga timmen långa färden och Lillmatte betraktade det hela som en rolig utflykt, åtminstone i början, sen började myrorna i kroppen att röra på sig ... Men med lite gemensam allsång tog vi oss i hamn med humöret i behåll.

Jag kan varmt rekommendera Tromtö Nabb för alla med barn ombord. Där finns gungor, en fin liten sandstrand och en stor gräsyta med fotbollsmål. Värdefulla detaljer för besättningsmedlemmar med mycket spring i benen.

Sammanfattningsvis fick vi några fina dagar, men jag skulle försköna beskrivningen om jag sa att det var 100% avkoppling. Nej, med två småttingar ombord blir det inte så mycket tid över till att slappa i sittbrunnen... Men det är bara att försöka gilla läget och acceptera att livet ombord kommer att se lite annorlunda ut de närmaste åren.

Jag är dessutom väldigt nöjd med att jag faktiskt kunde ta mig ombord över huvud taget. Min foglossning är envis och begränsar fortfarande kraftigt min rörelseförmåga, men med försiktiga kliv gick det i alla fall.

Skepp och hoj!/Kakmonstret