Falco

Idag hände något märkvärdigt. Lilleman satt i mitt knä, som vanligt. Visst kan han vara nöjd med att korta stunder ligga  på golvet eller sitta i babysittern, men favoritstället är knän, i obestämd form. Det behöver nämligen inte vara mitt specifika knä - tack och lov. Det går bra med andras knän också Han är inte så nogräknad.

Den här gången var det i mitt knä han satt, med ryggen mot min mage och blicken ut mot rummet. Men helt plötsligt hittade huvudet ett nytt rörelsemönster och han vände blicken uppåt, bakåt. Och där upptäckte han mitt ansikte. Vilket underbart, förvånat, leende jag fick. Om han hade kunnat prata hade han nog sagt något i stil med ”Hej mamma, sitter du där!??!! Vad roligt!”.

Här skulle det sitta fint med en bild av mig med sonen i famnen. Men jag hittar ingen. Det är baksidan med att vara den i familjen som är mest aktiv med kameran. Jag får påminna husse om att han knäpper några bilder ibland han också. Det är roligt att ha som minnen.

Den här hittade jag i alla fall. Den är från mitten av september. Då var Lilleman knappt 3-månader gammal.

Annars vet jag inte riktigt var den gångna veckan tagit vägen. Måndagen var seg. Jag hade sovit dåligt och var lite småförkyld. Lillmatte är ledig från dagis på måndagar och hon tyckte nog att jag var ett ganska trist sällskap för dagen därpå frågade hon ”får jag åka till dagis idag?”.

Tisdag och torsdag var jag hos sjukgymnasten för akupunktur mot foglossningen. Det är tur att jag går hos en barnvänlig sjukgymnast. Nålarna ska sitta i en halvtimme ungefär och Lilleman är ju med mig… Halva tiden brukar han kunna sitta i bilbarnstolen, men sedan får sjukgymnasten ta med honom på en liten rundvisning i lokalerna.

LIllmatte mumsar mellanmål. Men i ärlighetens namn var hon mer förtjust i snittarna med ägg och Kalles K. som jag gjorde dagen innan.

Lillmatte är lik sina föräldrar när det gäller kopplingen humör/födointag. Problemet är att det kan vara svårt att få henne att äta mellanmål. Och om hon inte gör det skär motorn fullständigt. I veckan tror jag att jag skapade ett fungerande koncept. Istället för vanlig smörgås, som hon vanligtvis knappt rör, gjorde jag små snittar med tandpetare mitt i. Lite pilligt, men hon uppskattade det. Vi får väl se om det bara är nyhetens behag…

Trevlig fortsättning på lördagskvällen!/Kakmonstret